När Alex Falks sambo gick upp i morse kunde inte Alex somna om. Han tänkte på ett möte med en annan hundägare i somras.
– Jag bad en man koppla sin hund eftersom min hund är rädd för hundar som hon inte känner. Det gjorde att han kallade mig för apa och N-ordet flera gånger.
Alex röt ifrån och det slutade med att den hatiska hundägaren satt på marken och grät. Det kanske kan feltolkas som en vinst för Alex. Men rasismen han utsattes för då och oräkneliga gånger tidigare bär han med sig. Och nu börjar det bli överfullt på minnesbanken med trakasserier och påhopp.
– Det här är något som händer så fort jag går utanför dörren. Det pågår hela tiden. Blickarna, tanterna som håller hårt i sin väska och går åt ett annat håll när jag kommer. 40- och 50-talisterna är absolut värst, vilket är ironiskt för när jag var liten var det just de som lärde mig att vara respektfull, att det var fult att peka och stirra. Men nu är de värderingarna som bortblåsta.
Jag frågar honom varför han tror att det är så, varför hatet han utsätts för är som starkast från just den generationen.
– Jag tror att de sitter framför tv:n och irriterar sig på invandrare. I media syns bara invandrare som inte beter sig okej. Och då drar de slutsatsen att det är invandrare som går runt och slår ner folk, rånar och våldtar. De ser inte alla som kommer hit och lever som vi svenskar gör. Vi som är yngre uppfattar jag som mer insatta i att den stora majoriteten inte beter sig så.
För att värja sig från hatiska blickar försöker Alex göra det tydligt att han är en snäll och trevlig person när han är ute bland folk. Han möter blickar, ler och säger hej. Han har till och med börjat klä sig i matchande kläder med sin hund för att ge ett extra glatt intryck på gatan.
– Så fort jag lämnar mitt hem känner jag att jag har ögonen på mig och att jag måste motbevisa folks fördomar om hur jag är. Är jag inte extra trevlig blir jag ju direkt klassad som hemsk. Det är samma sak med fördomarna om att bögar är pedofiler. Jag blir jätteräd för att föräldrar ska tro att jag är en pedofil när deras barn kommer fram till mig och vill klappa min hund.
Att alltid behöva oroa sig för hur han uppfattas och ta ansvar för andras fördomar gör att Alex ibland inte orkar gå utanför dörren.
– Hemmet är min enda fristad och när jag står på scen och jobbar. Det är bara då jag kan släppa alla tankar.
Efter samhället öppnade upp från pandemin har hatet blivit värre berättar Alex. Han säger att det är som att allas frustration av att sitta hemma omvandlades till fientlighet.
– Efter terrordådet på Drottninggatan 2017 slöt samhället upp tillsammans mot det fruktansvärda som hänt. Det var ett par månader av fantastisk sammanhållning och sen var det borta. Samma sak händer runt Stockholm Pride, ena dagen är alla ute och hejar och hurrar för en. Sen när man går ut med ett par höga stövlar två dagar efter paraden så går folk och skrattar och pekar på en. Då är det slut.
Något har ju blivit fel. Vad kan vi som samhälle göra för att ändra på det här?
– Jag vädjar till vår nya regering att de tar tag i det här nu. Att de bjuder upp till debatter i bästa sändningstid och att media låter fler personer som jag berätta om hur det faktiskt känns att utsättas för den här rasismen. Och vi måste en gång för alla förstå att homosexuella är helt vanliga personer som faller för någon av samma kön. Det är ofattbart att vi står här år 2022 och folk fortfarande behöver upplysas om att vi som inte är vita och/eller som är homosexuella är helt vanliga människor.
