SVT beskriver Svenska Nyheter som “programmet som förklarar varför saker är som de är, hur de borde vara, och skämtar om sånt som är politik och sånt som man inte vet är politik.” Och nu har jag plågat mig igenom sändningen från den 7 oktober.
Om programledaren Kristoffer Ahonen Appelquist vet jag inte mycket mer än att han definierar sig som man med stor penis fångad i en kropp med en liten penis. Jag vet också att hans idé om humor är att sparka neråt. Appelquist och hans manusteam ger sig nämligen i kast med att raljera över unga transpersoner med könsdysfori. Stopphormoner står i fokus, även om han blandar in lite allt möjligt i sitt hetsiga prat.
Inledningsvis visas en kort hänvisning till vårdgången (med transformering.se och 1177 Vårdguiden som källa) och det flimrar förbi ett YouTube-klipp med en läkare från Boston som berättar att stopphormoner kan vara en viktig del av unga transpersoners vård. Tone Sekelius får också synas i ett par sekunder. Men därefter går det utför. För ingen annanstans i Svenska Nyheters resterande 10 minuter av ”humor” låter SVT andra röster komma till tals utom den lilla högljudda lobby som vill begränsa vården för unga transpersoner.
De har nämligen dammat av Uppdrag Gransknings gamla reportage från 2019 och 2021 – som nästan alla som berörs av vården vet är missvisande och felaktigt vinklade. Reportage som inte står på transpersoners sida utan som glatt går i ledbandet för konservativ, kristen höger. Vi transpersoner behöver inte föreställa oss monster under sängen utan har gott om läskiga människor som vi vet är en fara för våra liv och rättigheter som vi kan ligga och oroa oss över när vi inte kan sova.
Appelquist berättar för tittarna att den könsbekräftande vården bygger på att vara woke istället för på evidens. Han påstår att 4 av 5 barn ångrar sig, och hänvisar till en artikel i Läkartidningen från 2017. Men den handlar inte om det utan om att barn som tidigt i livet uttrycker att de är trans inte alltid håller fast vid det. Just därför vet vården att det är angeläget att avvakta och reda ut vad som är vad innan könsdysfori kan fastställas och behandling påbörjas.
Appelquist tror också att humor är att använda ett så grovt och hånfullt språk som möjligt. Han använder uttrycket ”hyvla ner pattarna” om mastektomi vid bröstcancer. Skojar om föräldrar som förlorat eller varit rädda för att förlora sina transbarn i suicid.
”Hur kan det få pågå?!” frustar Appelquist om vård för unga med könsdysfori. Han är upprörd över att stopphormoner fortfarande ges. ”Finns det verkligen patienter som är i behov av mer skada än nytta?” ylar han och verkar på allvar inte förstå att stopphormoner kan göra en avgörande skillnad i människors liv. Han fattar inte att det är han och Uppdrag Granskning som är det som gör mer skada än nytta för transpersoners liv och hälsa.
Han kallar det för ”en tsunami av äckligt” när personer som stått på stopphormoner ska påbörja en pubertet. Och publiken garvar. Jag vet vad jag tycker är äckligt. Och det är när människor försöker göra humor av en underfinansierad vård, med personalbrist och horribla väntetider. Där vårdpersonal gör sitt yttersta för att försöka hinna med och samtidigt tvingas navigera mellan dåligt insatta journalister som vill ställa dem mot väggen och ängsliga sjukhusledningar som verkar tänka på sjukhusets varumärke i första hand, patienternas behov i andra.
För att ytterligare visa sitt förakt mot alla med könsdysfori väljer Appelquist att klämma sig ner bakom ett trumset och tillsammans med den andra programledaren Elin Almén göra en hånfull dansbandslåt om att vara ung och trans, med kontentan att stopphormoner gör att du blir kastrerad, får lägre IQ och blir tjock. Publiken klappar med och börjar bugga till detta respektlösa dravel. Hur kan någon tycka att det här är humor? Det är bara elakt, okunnigt och smaklöst. Skäms Kristoffer Ahonen Appelquist. Skäms Elin Almén och alla ni andra som skrivit manus.
Samtidigt som den här lögnkavalkaden sändes såg jag delar av talkshowen The Problem med Jon Stewart. En amerikansk talkshow-värd som faktiskt bemödat sig att ta reda på fakta och säga ifrån mot de lögner som sprids om unga transpersoner. Det är sakligt, det är insatt, det är balanserat. Det är något helt annat. Om svensk media tänker fortsätta vara besatta av unga transpersoners vård så är det sådant vi behöver. Men det Appelquist gör är exakt motsatsen.
