I Iran ställer sig nu kvinnor, unga som gamla, i främsta ledet för att kräva de mest grundläggande av mänskliga rättigheter.
Den utlösande faktorn var att sedlighetspolisen ännu en gång litade på sin rätt att agera hur de önskar mot enskilda som de anser bryter mot landets morallagar.
22-åriga Jîna (Mahsa) Amini avled i häktet efter att ha gripits för att inte skyla sitt hår på ”rätt” sätt.
Irans politiska ledning, iranska myndigheter, sa inte ett knyst. Så går det för flickor som inte sköter sig, var det tydliga budskapet i deras tystnad.
Men mordet blev droppen för de iranska kvinnorna och flickorna.
Vredgade upplopp och ett stort antal dödade har fått Irans politiska ledning att mumlande framföra någon slags försök till ursäkt.
Självklart går ingen på det. Den terror som den islamiska republiken utsatt sitt folk för sedan 1979, som lett till att miljontals människor lämnat landet, har i första hand drabbat just kvinnor och olika minoritetsgrupper i landet.
Den religiösa terrorn mot kvinnor riktar sig även mot etniska minoriteter och alla de som inte anses följa statsreligionen.
Medan kvinnornas revolt växer och får stöd av hela befolkningen är Zahra Sedighi-Hamadani och Elham Choubdar dömda till döden för att det uttalat sig om hbtq-personers mänskliga rättigheter.
De modiga som kräver sin rätt i Iran är en del i den världsomspännande striden mellan de som står upp för den liberala demokratiska samhällsordningen, där mänskliga rättigheter är en central byggsten, och de som vill behålla till eller återskapa ett nationalistiskt konservativt samhällsbygge.
Det är självklara rätten att slippa bära slöja som blev den utlösande faktorn i Iran. Men upploppen gäller så mycket mer. Irans ledarskap skyller på inflytande från väst såklart även inkluderat ”sionister”, och bekräftar därmed att detta just handlar om en kamp för demokrati inkluderat yttrande- tryckfrihet, mötesfrihet, frihet till och därmed även från religion och individens rätt att göra sina egna val.
I Ryssland pågår en likartad kamp mellan värderingar, där en allt mer trängd despot tar till krig som metod för att kuva sitt folk och med dödligt våld påtvinga omvärlden sin nationalistiskt konservativa världsbild.
Det är logiskt att ledarna i Iran och Ryssland hittat varandra i sin kamp mot den liberala demokratin och mänskliga rättigheter. Det är helt konsekvent att just kvinnor är måltavla och lika konsekvent att hbtq-personer och etniska minoriteter är det.
När vi läser internationell hbtq-media slås vi av hur de dramatiska händelserna i Iran inte är synligt. HBTQ-media skriver, med rätta och till skillnad från andra, om de två dödsdömda kvinnorna Zahra Sedighi-Hamadani och Elham Choubdar. Men kvinnors och flickors modiga revolt mot mullorna i Iran, mot den religiösa diktaturen, detta hoppfulla för hela Irans befolkning och för den iranska diasporan, syns inte i spalterna.
Att ett snävt hbtq-perspektiv inte är omedelbart uppenbart kan vara en förklaring. Men om något så visar händelserna i Iran hur centrala kvinnors rättigheter är för mänskliga rättigheter. Självklart ser den iranska disaporaorganisationen Homan det. Organisationen som 1991 bildades i Sverige för att samla iranska hbtq-personer och idag har sin svenska bas i Göteborg. Självklart ser även RFSLs ordförande Trifa Shakely det, med minnen hon bär från sin barndom i Iran.
Och vi ser det också. Därför kommer vi under hela denna måndag enbart publicera artiklar om de protester som kvinnor och flickor i Iran leder mot den islamistiska diktaturens ledare.
Det som nu sker i Iran kommer för alltid ändra landet. I värsta fall vinner mullorna även denna strid, men när hundratusentals iranier trotsar diktaturen och riskerar sina liv, då kommer diktaturen att försvagas. Upproret i Iran innebär dessutom ett stöd till försvaret av de grundläggande mänskliga rättigheterna världen över, inkluderat kvinnors och minoriteters, som många av oss trodde var självklara men som ifrågasätts av samma nationalistiskt konservativa idéer som styrt Iran och Ryssland och som lockat väljare även runt om i Europa.
