”Protesterna handlar inte bara om ett tygstycke”

Trifa Shakely är född i irakiska Kurdistan. Under Iran/Irak-kriget tillhörde hennes föräldrar den kurdiska motståndsrörselsen och familjen tillbringade sin tid mellan bergen och staden. För att kunna studera vidare flydde familjen till de kurdiska delarna av Iran där hon fortsatte sin skolgång.

– När som helst kunde vem som helst peka ut en som lössläppt, en dålig flicka eller hora. Moraltanterna bevakade allas minsta rörelse i skolan. Hur vi pratade, vad vi lästa, vårt kroppsspråk. Utanför skolan kontrollerades vi av moralpolisen vars våldsmonopol satt skräck i varje sekund av vårt liv i det offentliga rummet.

Sedan de stora protesterna bröt ut i Iran i samband med 22-åriga Jina ”Masha” Aminis död följer hon händelseutvecklingen noggrant. Information får hon främst genom sociala medier.

– Traditionella medier är lite långsamma att hänga med. Många journalister är inte insatta i Mellanöstern och vet inte vilka sidor som ska föras fram. Det blir tydligt i en så enkel sak som att Jina ofta skrivs som Mahsa. I Iran är det förbjudet att registrera ett kurdiskt namn, så när föräldrar registrerar ett barn med ett kurdiskt namn föreslås ett namn på farsi. På Jinas födelsebevis syns hur man strukit över Jina och lagt till Masha istället.

”Varje dag blir demonstranterna yngre och yngre”

– Sociala medier har blivit den kanal där folket skickar bilder, klipp och uppmaningar. Genom Telegram-kanaler kommer mer konkret information. Där skriver personer som letar efter sina anhöriga som har arresterats eller försvunnit. Man delar information om att en viss stad är i behov av blod för att vårda sina skadade. Sen får jag också mycket information från vänner och bekanta i det kurdiska communityt både i Sverige och globalt som har kontakter i landet.

Vad vill du att personer i Sverige ska veta om Iran och protesterna som händer där?

– Det här är på riktigt och verkligheten har överträffat poesin. Förtrycket är så starkt att kvinnor och flickor har livet som insats bara genom att visa sitt hår. Men den nya generationen säger att de inte accepterar förtrycket längre, de blir dödade för att slöjan inte sitter riktigt på huvudet. Det här är inte någon feministisk konferens med polisskydd. De är civila, de är gymnasieelever och de är högstadieelever och varje dag blir demonstranterna yngre och yngre. De möter militären och insatsstyrkan för att kräva frihet och rätten till sin egen kropp.

Shakely säger att det är kvinnor och flickor som driver en feministisk kamp men som i grund och botten handlar om mänskliga rättigheter för alla i Iran. En mångsidig och inkluderande rörelse helt unik i sitt slag.

– De protesterar för afghanska flyktingar, för minoriteter, för fattiga barn, för djuren som är utrotningshotade, för sjöarna som torkat, för folkets rättigheter, för hbtqi-personers rättigheter där två personer avrättades förra året och med två ytterligare som nyligen dömts till döden. Och de gör allt det här mot en oerhört brutal regim där döden är priset vilket demonstranterna är villiga att betala. De är så oerhört modiga.

”Det folket i Iran efterfrågar mest är att inte glömmas bort”

– Hijab är inte bara ett tygstycke som man kräver att kvinnor har på sig. Det betyder också att du är redo för giftemål vid nio års ålder. Att du inte har rätt till abort eller skilsmässa. Att du inte får vittna som en hel människa – i Iran måste två kvinnor vittna för att räknas som en hel man. Det ligger en sån kraft i att ta av slöjan och ropa Jin, Jiyan, Azadi. Kvinnor, liv, frihet.

Hur kan personer i Sverige stödja demonstranterna i Iran? 

– Först och främst gäller det att läsa på och försöka få information om situationen i Iran. Att bilda opinion och se till att den svenska regeringen och riksdagen tar ställning mot den iranska regimen. Vad folket i Iran behöver och efterfrågar mest är att inte bli glömda och att världen skall visa sin solidaritet med proteströrelsen klart och tydligt. Låt de här rösterna som kommer ut från landet sprida sig. Kolla hashtaggen och ta del av informationen. Det är grunden. Var och en har sina egna resurser och mandat att agera utifrån. Självklart måste man också arbeta för att toppskiktet i Europaparlamentet, FN, USA och den svenska riksdagen ska ta det på allvar och stödja rörelserna.

– Sverige är ett föreningsrikt land. Vi vet hur man organiserar sig och här sitter många organisationer på värdefulla resurser. Vi kan också låta oss inspireras av det mod och glöd som driver protesterna framåt. Deras inkluderande kamp för mänskliga rättigheter kan lära oss mycket.

Under den första protestveckan var Shakely skeptisk till att demonstrationerna skulle leda till förändring. Regimen är för brutal och våldsam och det värdsliga stödet för folket på gatorna är för svagt. Men nu, fyra veckor in har ett ”tänk om?” väckts i henne.

– Det finns en kraft i att människor tar saker i egna händer. Och det verkar som att det iranska folket har bestämt sig för förändring och de backar inte, trots våldet och brutaliteten som de blir bemötta med. Jag vågar hoppas, och som en politisk person som arbetar för förändring och mänskliga rättigheter måste jag låta hoppet vara vid liv.