Jag kunde inte låta bli att kolla det slutgiltiga valresultatet för mitt valdistrikt. 85 procent av mina grannar röstade. Det är cirka 1300 personer som jag delar vardagen med. Vi rör oss i samma mataffär, står sida vid sida vid övergångsstället, köar till posten för att hämta våra paket, köper pizza på samma pizzeria och möts i den lilla parken för hundpromenader både morgon och kväll.
Totalt 114 personer röstade på Sverigedemokraterna, och två personer på Alternativ för Sverige. Det betyder att 9 procent av mina grannar la sina röster på extremistpartier som inte tror på människors lika värde. Anti-hbtq, anti-feminism och rasister.
Och då bor jag ändå mitt på Södermalm i Stockholm. Det område som SD och andra konservativa regelbundet hånar och lyfter fram som en skrämmande värld, där det påstås krylla av genusdagis, menskonst och regnbågsflaggor. Men trots Södermalms PK-image är det alltså 9 procent som antingen har en riktigt unken människosyn eller oförmåga till kritiskt tänkande. Och det är inte unikt för mitt kvarter: i de olika valdistrikten på Södermalm har SD fått mellan 4 och 15 procent.
Jag räknar människorna jag möter. Ungefär var tionde person i området röstade på hatiska partier. Vilka kan det vara? Är det han som jag möter vid källsorteringen? Hon som är så trevlig och vars hund alltid vill hälsa på min? Kanske någon av människorna i mitt eget hus? Alla är ju inte lika uppenbara som den högljudda kvinna jag överhörde för några dagar sedan på tåget. Hon försökte värva en medresenär till en konspirationstung militär tankesmedja, pratade om SD:s viktiga roll för samhället och sa att hon ville halshugga Joe Biden. Henne förstod jag att jag skulle undvika. Men här har jag ingen aning om vilka det är som är emot mig.
9 procent är mycket, men det är under riksgenomsnittet. Och det är ju inte som i vissa valdistrikt i Klippan i Skåne eller Rättvik i Dalarna där över 44 procent av rösterna gick till SD. Nästan varannan person. Det är otroligt obehagligt, och jag undrar hur det påverkar människor som är queer och/eller rasifieras som lever där.
Men trots att det är färre SD-sympatisörer i mina kvarter än i många andra delar av landet är deras väljare ändå närvarande i en kännbar mängd. Och det gör något med mig att veta att det finns människor i min fysiska närhet som är emot min existens, eller som i alla fall inte tvekade att rösta på ett parti som vill bli av med människor som är illojala mot Sverige. Som håller med SD om att nationen är “den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” och som köper förenklade lösningar av komplexa samhällsproblem. Som resonerar som så att lösningen på allt är att göra livet svårare för minoriteter eller människor på flykt. Som inte verkar se det som en dealbreaker att partiets företrädare gång på gång uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt, hbtq-hatiskt eller för all den del allmänt okunnigt. Som valde att lägga sin röst på ett parti med företrädare som inte tror på evolutionen. Det gör mig illa till mods och minskar tilliten till människorna omkring mig.
En möjlig väg vore såklart att försöka diskutera med folk. Leda in samtalet på solidaritet och empati vid grönsaksdisken eller när någon vill klappa min hund. Samtidig har jag ingen aning om hur jag ska få dessa människor att förstå att de bidrar till att förstöra samhället. Och går det ens att förändra deras människosyn till det bättre?
En annan strategi skulle kunna vara att försöka vara allmänt gullig så att de ska tycka att mina rättigheter ändå är värda att bevara. Smöra för heterocispersoner för att få dem att tolerera mig. Men hur sorgligt känns inte det?
Jag vet inte exakt hur jag ska förhålla mig till det hela, förutom att fortsätta säga ifrån när någon agerar rasistiskt, sexistiskt eller hbtq-hatiskt i offentligheten, exempelvis trakasserar någon. Och jag hoppas att många andra också väljer att säga ifrån och markera mot personer som inte tror på allas lika värde.
