Att som riksdagspolitiker driva HBTQI-frågor är som att springa maratonlopp. För att komma i mål krävs övertygelse, god kondition och tålamod. Utan det hade vi idag inte haft en könsneutralt äktenskap, inte möjlighet för enkönade par att adoptera och för lesbiska par att genomgå assisterad befruktning. Utan det hade inte heller kravet på sterilisering av personer som vill genomgå könskorrigering försvunnit.
Men det är mycket kvar att göra för att HBTQI-personer ska ha samma friheter som heterosexuella människor. Här några exempel på frågor som måste lösas:
Vi måste införa en könsneutral föräldrabalk.
Vi måste införa en tydlig lagstiftning som gör altruistisk värdgraviditet till en juridisk trygg möjlighet för familjebildning i vårt land.
Vi måste också få en lagsstiftning som reglerar hur föräldraskap ska fastställas för barn som fötts efter värdgraviditet i utlandet. Barnen får inte, som idag, riskera att bli statslösa.
Det måste också bli möjligt att ändra juridiskt kön utan krav på medicinsk utredning. Till det kommer att den medicinska könskorrigeringen måste kunna genomföras på ett säkert sätt.
En helt annan viktig fråga är att vi måste få ökad rättssäkerhet för asylsökande hbtqi-personer.
Nu är jag på väg att lämna riksdagen och kommer att arbeta med de här frågorna från annan plattform. Samtidigt känns det viktigt att andra som står på vallistorna och som brinner för hbtqi-frågorna kan fortsätt mitt maratonlopp i riksdag, region och kommun. Dem jag närmast tänker på i Stockholm är Liberalerna Anna Starbrink riksdagskandidat, Ingwar J Eklund och Facundo Unia, kandidater i region- och kommunalvalet.
Jag hoppas, hoppas de blir invalda. Jag vet att de tre är motiverade och uthålliga.
Uppdaterad 2022-09-12
