“Jag brukade läsa nyheterna ganska ofta, jag brukade googla allt jag kan om trans, bara för att få reda på hur det ska bli med translagen. Men det har bara gått nedåt, och det har bara gjort att jag mår sämre och sämre när jag läser om det.” Orden kommer från en 20-årig transtjej i MUCF:s rapport om unga hbtqi-personers levnadsvillkor: ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag”.
Den här delen av rapporten handlar om unga transpersoner vars mående påverkas negativt av debatter och diskussioner om transpersoner i medier och inom politiken. En del unga beskriver att de mår så dåligt av den mediala debatten att de undviker att titta på nyheterna eller att engagera sig i frågor som rör transpersoner. Det är mycket allvarligt.
Förutom att debatten väcker obehag berättar unga transpersoner att de senaste årens mediala cirkus även lett till ökad utsatthet. Felaktig information i media leder till att ens närstående inte vill stötta en, eller att omgivningens attityder till transpersoner har blivit mer negativa.
Sociala medier beskrivs dels som en källa till kunskap och gemenskap, som gjort livet lättare för unga hbtqi-personer, dels som ett sammanhang där man upplever stor otrygghet eftersom det förekommer trakasserier samt hat och hot mot hbtqi-personer. När det gäller kommentarer på sociala medier säger en person att “alla kommentarsfält är ganska okonstruktiva, jag tror inte man kommer någonvart riktigt. Men det känns också jobbigt att se många olika saker obemötta” och jag tror att vi är många som håller med. Vi orkar inte ta varje debatt, men samtidigt vill vi bemöta och säga ifrån för vi står inte ut med att hat, osanningar eller nedvärderande kommentarer får stå oemotsagda.
Vi lever i en värld där transpersoner är en av de minoritetsgrupper som andra tar sig rätten att tycka till om, och där tyckandet allt som oftast handlar om att förminska våra behov, säga att vi är sjuka eller uttrycka att vi inte förtjänar respekt.
Abuseanmälningar leder ingenstans eftersom de automatiserade rutinerna inte förmår fånga upp nyanser eller ord. En kvinnligt kodad bröstvårta? Bort bort bort. Sexualupplysning? Bort! Men någon som använder ordet ”höna” som ett nedsättande ord om ickebinära och andra med hen som pronomen? Kalla en transkvinna för en man? Sprida påhitt om att alla transpersoner vill tvinga alla cislesbiska till sex med penisar? Det glider igenom och undkommer radering.
Klart att vi använder olika copingstrategier. Vi kommer som alltid återvända till våra frizoner där vi skapar tryggare rum och ger varandra kraft. Men ansvaret för att göra världen mer dräglig ligger inte på oss, utan på de transkritiska individer som härjar loss i debatter, vare sig de är privatpersoner, politiker eller läkare. Och det här är vad jag vill säga till dem:
Varsågod, använd dina friheter till att skriva och säga (nästan) vad du vill men kom ihåg att ditt agerande ger konsekvenser. Du är ansvarig för att försämra måendet hos flera transpersoner, vare sig du driver ett mer eller mindre anonymt TERF-konto på Instagram som sprider fake news, gör dig lustig över ”hen” som pronomen i kommentarsfält eller skickar in en dåligt underbyggd insändare till Läkartidningen. Din rätt att säga vad du vill i det här landet är inte samma sak som att du är fri från ansvar eller fri från att bli ifrågasatt. Jag tycker att du ska unna dig en lång, reflekterande paus från ditt skrivande samt läsa nyss nämnda MUCF-rapport. Sen får vi se vad din moraliska kompass egentligen säger om allt det här.
