Sverige har i många sammanhang hög svansföring vad gäller mänskliga rättigheter och diskriminering. Inte minst en lång tradition av jämställdhetskamp mellan män och kvinnor har med rätta gjort oss stolta, men i takt med att vi blir ett mer pluralistiskt samhälle ställs vi inför nya frågor om diskriminering. Dessutom behöver de grupper som redan omfattas av det nuvarande diskrimineringsskyddet, till exempel HBTQ+-personer, starkare skydd än idag.
Diskriminering kan ta sig olika uttryck. Det kan handla om att bli förbisedd på grund av sitt kön eller sin sexuella läggning eller om att i praktiken begränsas från att nyttja sina rättigheter som medborgare på grund av exempelvis en funktionsnedsättning. Oavsett form eller omfattning, är diskriminering oacceptabelt.
I regeringsformens, alltså vår viktigaste grundlag, uppräkning av rättigheter stadgas att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. En motsvarande bestämmelse om diskrimineringsförbud finns också avseende kön. Skyddet är dock begränsat till lag eller annan föreskrift, vilket i praktiken bara innebär att riksdagsledamöter och tjänstemän ska tänka på diskrimineringsgrunderna innan de stiftar lag.
Det finns flera problem med denna ordning. För det första saknas en konstitutionell rätt att inte de facto bli diskriminerad när en föreskrift tillämpas, vilket är betydligt vanligare än att missgynnandet skrivs in i själva lagtexten. Även om det finns ett krav på att all offentlig verksamhet ska vara saklig och objektiv, finns inget krav på att det offentligas verksamhet i bredare bemärkelse inte får resultera i missgynnande av den enskilde med hänsyn till någon diskrimineringsgrund. Lagstiftning med bred bedömningsmarginal som ger offentliga myndigheter en stor diskretionär befogenhet kan exempelvis resultera i ett strukturellt missgynnande, även om tillämpningen i den enskilda situationen är svår att peka ut som osaklig.
Till skillnad från Europakonventionen, finns ingen generell likabehandlingsprincip i grundlagen. Det primära diskrimineringsskyddet finns istället i diskrimineringslagen, som är en vanlig lag.
En fördel med ett allmänt hållet diskrimineringsförbud i grundlagen är att enskilda garanteras en möjlighet att gå till domstol och få skadestånd på grund av att de blivit diskriminerade av det allmänna. Sedan augusti i år kan man få skadestånd på grund av överträdelser av ens rättigheter i grundlagen.
I och med detta bör möjligheterna till positiv särbehandling strykas. I regeringsformen finns ett undantag från diskrimineringsförbudet som innebär att lag eller föreskrift får innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön om en det syftar till att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är dåligt av flera skäl. För det första är det konstigt att bryta ut just kön ur diskrimineringsskyddet. Vad är det som gör att åtgärder för att nå någon annan diskriminerad grupp är otillåtna, men jämställdhet är tillräckligt viktigt för att frångå principen om likabehandling? För det andra är idén om positiv särbehandling i sig illiberal. Istället för att i första hand behandla människor efter kollektiva stämplar borde lagstiftningen utgå ifrån principer om just likhet inför lagen.
Avslutningsvis så måste Sverige införa fler grundlagsskyddade diskrimineringsgrunder. Vi sidan av de grunder som finns i dag, behövs det ett förbud mot att det offentliga diskriminerar någon på grund av politisk åskådning, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller funktionsnedsättning. De tre sistnämnda finns förvisso i diskrimineringslagen, men bör liksom politisk åskådning införas i det konstitutionella diskrimineringsskyddet. Även flera diskrimineringsgrunder i förening, så kallad intersektionell diskriminering, behöver förbjudas.
Den svenska självbilden är att vi är ett av de bästa länderna i världen på att motverka diskriminering. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter kritiserade dock Sverige senast 2016 för att inte uppfylla kravet på heltäckande diskrimineringsskydd, vilket Sverige åtagit sig att införa.
Oavsett hudfärg, kön eller sexuell läggning är staten skyldig att uppfylla sitt medborgarlöfte genom objektiv, saklig och rättssäker maktutövning. Det är därför dags att införa en bred likabehandlingsprincip i grundlagen.
