”Stonewall was a riot” stod det på hennes t-shirt. 

Hon gick i paraden. Hand i hand med sin flickvän. 

T-shirten var en påminnelse om att prideparadernas urmoder inte var nån färgglad och vacker parad med jublande människor som tittade på och viftade med regnbågsflaggor.  

Det var ett upplopp som grundade sig i år av utsatthet och en enorm frustration över polisens trakasserier på New Yorks gaybar – Stonewall. 

Upploppen pågick i tre dagar. Och det var första gången flator, transpersoner och bögar gemensamt slog tillbaka. Med rasifierade i täten. Man hade fått nog. Enough is enough.

Där startade en revolution. Och är anledningen till att vi firar Pride idag.

Nu väntar årets största Prideparad här hemma i Sverige. Peppen är stor. Efter två års inställda parader på grund av pandemin är intresset enormt. 

Men uppladdningen kunde ju ha varit muntrare då tre vansinnesdåd har drabbat oss och våra nordiska länder i sommar. 

Skjutning under Oslo Pride. Två döda. 

Skjutning på ett köpcentrum i Köpenhamn. Tre döda.

Knivattacken mitt på ljusa dagen under Almedalsveckan i Visby där en kvinna mördades på öppen gatan av en nynazist. 

Och så i veckan kom beskedet. Imorgon, samtidigt som vi äntligen ska få gå i Prideparaden ska högerextrema Alternativ för Sverige hålla en sammankomst, precis intill paradstarten.

Lägg där till alla deprimerande nyheter från USA, nu senast att Högsta Domstolen rivit upp abortgarantin i landet, något som definitivt kommer att påverka vår egen diskussion om abortfrågor här hemma. Och nu oroar man sig för att lagen som ger samkönade par rätten att ingå äktenskap står på tur att rivas upp i USA. Känns som vår frihet, demokrati och våra rättigheter definitivt inte kan tas för givet längre.

2003 attackerades Prideparaden i Stockholm då Facundo Unia misshandlades av nynazister som stormade paraden. Men trots allt våld och dödliga skjutningar tror jag paradviljan-  och vikten av att gå – ökat bland folk. Ingen ska få stoppa oss, inget ska få oss att stanna hemma. Pamela Leal Viñals, som var i Oslo under skjutningen, uttryckte det bäst då hon sa ”Idag är jag rädd, men imorgon tänker jag inte vara det”. 

Årets prideparad i Stockholm har goda chanser att bli den största och viktigaste någonsin. I takt med att våra rättigheter ökat har prideparaderna genom åren blivit mindre kamp och upplopp – och mer firande och fest. En fin utveckling, pride är ju idag en folkfest som handlar om öppenhet och synliggörande. Det är glädje och kärlek i 10 000-tals. Men i år, efter allt som hänt, tror jag många kommer gå i paraden mentalt med en knuten näve i fickan. I år kommer det kännas extra viktigt, vi ska gå för att vi kan och för att vi vågar. Och för alla de som inte kan. 

När motståndet ökar vaknar kampviljan i vårt community, så har det alltid varit. ”Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella”, ropade man på 80-talet. Finns en hel del att vara arg över idag fyra decennier senare. 

Det blir kärlek och frustration hand i hand. Och med en tydlig medvetenhet om att allt började med ett upplopp. 

Happy Prideparad!