Det var med ett öga för detalj som Göran Kjeller-Sellin fotograferade naturens alla under. Göran gick bort den 6:e juni i år efter en lång kamp mot cancer – men hans arv lever vidare. Väggarna inne i utställningssalen pryds av färgglad konst och har en glädjesmittande effekt. Jag ler.
Hur känns det att visa upp Görans konst?
– Det är blandade känslor naturligtvis. Att fotografera blev väldigt viktig för honom efter han fick sitt cancerbesked. Han köpte sin första kamera med försäkringspengarna. Jag känner mig stolt över bilderna, berättar maken Alf Kjeller-Sellin.
Paret hade länge pratat om att ha en utställning i Läppe, Vingåker, där de har sitt sommarhus eller “andra hem” som Alf beskriver det, men planen hann aldrig gå i lås.
– Vi hade aldrig några planer på att ställa ut på Pride (skrattar), men det känns rätt att ställa ut här. Pride betydde mycket för honom och det betyder mycket för mig.
Alf och Göran brukade jobba ihop som volontärer under Pride.
– Vårt sista pride ihop var World Pride 2019. Då var vi i New York. Den resan betyder väldigt mycket för mig och jag har många fina minnen därifrån.
Vad tror du att hans val av motiv berodde på?
– Han var trädgårdsmänniska och gillade att vara ute i naturen. Göran var i sitt esse ute i skogen och spenderar gärna timmar på att ligga i diken med mygg för att få till vackra bilder. Han såg småsaker som andra människor vanligtvis inte lägger märke till. Sen blev det också som en sorts terapi för honom.
Vad har han lämnat för avtryck i världen med sin konst?
– Att man ska ta hand om det lilla, det som finns runt omkring en och uppskatta det som finns i ens närhet.
Vad tror du att han skulle tycka om utställningen?
– Det vete fan (skrattar). Jag printade ut bilderna hemma själv och det skulle han säkert ha en massa åsikter om. Som konstnär när man gör sina egna alster så tycker man kanske inte att sin egen konst är så mycket för världen men för vissa är den det. För mig är den det.
Det var på gaystället Torgets invigning i Gamla Stan november 2000 som Alf och Göran för första gången träffades.
– Vi levde ihop i 22 år så han är liksom halva mig. Han var en lojal, trofast och rolig partner. Vi var väldigt olika men vi kompletterade varandra väldigt bra, berättar Alf och fortsätter:
– Det var först i höstas som vi gifte oss. Det var jättemysigt med bara han och jag i Stadshuset. Vi gifte oss mest av praktiska skäl. Det är ju tyvärr så i vården, att om man är en karl som ringer och frågar om en annan karl, så är det inte naturligt att de tar en som anhörig. När vi bytte till samma efternamn blev det mindre bekymmer. Det finns inte heller anhörigstöd för hbtq+-personer, jag hoppas det är någonting de ordnar inom kort.
I år kommer Alf att hålla i Görans vernissage både i Pride House och Pride Park.
