Våldet är ständigt närvarande i vår vardag. Alldeles för många av oss har blivit misshandlade, trakasserade eller känt oro för att råka illa ut. Och vi läser nyheter och ser klipp på sociala medier om våld mot hbtq-personer runt om i världen.
Vetskapen om den våldsamma död som mötte personer som Brandon Teena och Matthew Shepard var en del av min tonår, när jag var mitt uppe i att formulera min egen identitet. Insikten var att queerhet var liktydigt med att riskera att bli mördad.
Även om brotten mot Brandon och Matthew skedde på 1990-talet är våldet inte över. Människor mördas fortfarande för att de är hbtq-personer. Oavsett om det är länder där vi har lagstadgade rättigheter eller länder där samkönade sexuella handlingar är kriminaliserade finns det en struktur, ett hat mot oss som bryter mot köns- och sexualitetsnormer. Ett hat som leder till mord.
Vi vet ännu inte vad som ligger bakom morden vid London Pub i Oslo. Var det riktat specifikt mot en bögbar eller valdes platsen av en slump? Mördaren är förtegen och när denna krönika skrivs är motivet ännu inte klarlagt. Men att det hände just där och just under Pride är svårt att skaka av sig. Eftersom våldet är återkommande är vi många som direkt utgick från att dådet i Oslo beror på hbtq-hat. Skjutningen på Pulse i Orlando känns inte långt bort. Och varje år, på Trans Day of Remembrance, läser vi namnen på transpersoner som blivit mördade det senaste året.
En vän till mig sa: “Jag hatar att jag känner mig rädd, för det är ju precis vad de vill att jag ska känna.”
Varje mord på, varje misshandel av en hbtq-person är ett budskap till resten av oss. Att vi inte är önskvärda. Att vi måste vara på vår vakt. Därför innebär hatbrott en straffskärpning: det är extra allvarligt när dåd sker på grund av gärningspersonens negativa inställning till vissa grupper. Hatbrott är en attack på mänskliga rättigheter och görs i syfte att skrämma hbtq-personer till att inte våga ta plats i samhället. Skrämma oss till att inte våga vara oss själva. Därför är varje hbtq-hatiskt brott ett angrepp på demokratin och upprätthåller en värld där människor inte har likvärdiga förutsättningar.
Vi reagerar såklart olika. En del blir arga och protesterar. Andra låter bli att besöka specifika platser. Somliga avstår från att hålla sin partner i handen. Vissa undviker kläder som kan reta upp berusade cismän.
Jag har en snygg jacka i guld som jag vänder ut-och-in sena nätter när jag åker ensam hem. För att vara klädd i svart istället. Jag avskyr att det är så. Avskyr att behöva kalkylera risker och fundera på om en plats verkligen är säker att kyssas på eller klä mig i det jag gillar. Men så skör är tryggheten i det påstått hbtq-vänliga Sverige.
Jag vet att en del aldrig oroar sig. Det unnar jag er verkligen. Jag önskar att fler slapp känna oro. Slapp vara medvetna om andras avsmak. För det tär på en att veta att andra hatar en. Det kan göra det svårare att känna sig stolt över den man är. Just därför är det viktigt att vara del av ett community: där är det ofta lättare att bygga en grundläggande stolthet och en positiv självbild.
Att hatet släcker queera liv och drömmar är ett globalt problem. Queers är en minoritet som alldeles för många i majoritetsgruppen ogillar eller inte accepterar. Mord är den yttersta konsekvensen, men det föregås av misshandel, hatiskt klotter, trakasserier på nattbussen, att nekas ett jobb, att ha närstående som bryter kontakten eller att personer runt oss låter bli att fråga om våra liv eftersom vi är sjuka, konstiga och onormala i deras ögon. Allt hänger ihop, även om dödligt våld ger tusenfalt värre konsekvenser än att diskrimineras på arbetsmarknaden.
Samtidigt är vi ofantligt många som strävar mot en annan värld. Som aldrig kommer backa tillbaka in i tystnaden. Människor som vågar säga ifrån och sätta gränser mot chefer, vänner, släktingar, grannar som uttalar sig negativt om hbtq-personer. Vågar bryta in vid en pågående misshandel eller verbala trakasserier. Det börjar nämligen inte med mord. Och det är viktigt att även heterocispersoner gör det. Ju fler som aktivt tar ställning för mänskliga rättigheter, desto större genomslag.
Och även om hbtq-hatarna sprider obehag är fler hbtq-personer öppna idag än någonsin förr. Vi kommer att fortsätta kräva rättvisa, kräva trygghet, kräva synliggörande. För det vet vi att vi har rätt till.
