Pingstkyrkan är en av de största frikyrkorna i Sverige med sina 430 församlingar och 85 000 medlemmar. För ett tag sedan fick QX ett mejl från 24-årige Alexander Zidar. Han hade precis lämnat sin församling i Västerås Pingstkyrka efter att ha kommit ut som homosexuell.
Alexander och två vänner har känt sig tvungna att lämna kyrkan på grund av ”hur pastorer inom pingst hanterar hbtq-frågor”. Han är besviken på att den kyrka som han investerat sin tid i inte bejakar hbtq-frågor.
För att kunna prata om det som skaver var han med och grundade en Facebookgrupp ”för hbtq-personer och bejakande”. Här diskuterar medlemmar och tidigare medlemmar av pingströrelsen kyrkans hållning mot hbtq-personer. Det blir snabbt tydligt att det inte bara är Alexander och hans vänner som känt sig tvungna att lämna. I gruppen skriver fler att de gått ur sin kyrka eller att de funderar på att göra det på grund av deras hbtq-identitet eller accepterande syn på samkönade äktenskap.
– Det sker en flykt från pingstkyrkor på grund av hur samfundet och lokala församlingar ser på oss och hanterar hbtq-frågor. Jag och mina vänner ser inte att det är mödan värt att lägga vår tid i en församling som inte ser våra relationer som genuina, säger Alexander.
Alexander kom ut som gay i januari 2021. Först hade han inga tankar på att lämna församlingen, han ville vara kvar och försöka göra skillnad.
– Jag pratade med pastorer och ledare och försökte visa att det går att vara gay och pingstvän. Men till slut gick det inte längre. Jag älskar min nu före detta församling på många sätt, men det gjorde för ont att vara aktiv i den.
Pastorer och ledare fördömde homosexualitet
Att vara pingstvän har varit en stor del av Alexanders liv. Han var ungdomsledare, åkte på läger och fick många relationer. När han under gymnasiet insåg att han var homosexuell blev det svårt. Genom vissa pastorer och ledare inom kyrkan fick han höra att homosexualitet var fel och synd. Något som de fördömde helt. Det enda exemplet på en relation var man och kvinna. Han ville bli av med sina känslor och bad om att befrias.
– Jag försökte själv att be bort min homosexualitet. Jag har gått fram på förbön för att få hjälp utan att nämna att det gällde min homosexualitet. Men ju äldre jag blev så insåg jag att Gud älskar mig exakt som jag är, det är ingen fråga om den saken. Annars skulle han ha hjälpt mig för länge sedan.
Alexander är fortfarande troende, men nu huserar han sin tro i Ansgarskyrkan i Västerås som är en del av Equmeniakyrkan där samkönade par får gifta sig.
– Jag känner mig mer trygg där. Eftersom jag vet att jag är en del av en församling som tagit steget att öppna upp för samkönad kärlek och vigslar.
I tjej- och killgrupper pratade man heterosexuell kärlek
Lina är 20 år och även hon före detta pingstvän. Hon var tillsammans med sin familj mycket aktiv i sin tidigare församling i Mellansverige och hade en ärad roll som lovsångsledare. Under gymnasiet började hon fundera på sin läggning, hon misstänkte att hon kanske var bisexuell.
– När jag stod där uppe och sjöng brukade jag fundera på vad som skulle hända om alla visste. Skulle de tycka att det var bra att jag stod där? Skulle jag då få ha kvar det hedersuppdrag som det är att vara aktiv i lovsången.
Lina deltog gärna och ofta i ungdomsmöten. Där pratades det väldigt mycket om kärleksliv. Ett spännande inslag för alla ungdomar. Under större ungdomsmöten delades de upp i två grupper, en för killar och en för tjejer.
– I grupperna pratade man om relationer. Allt var väldigt heteronormativt och jag kan inte minnas att kärlek annat än den heterosexuella togs upp. Det var underförstått att det var fel. Att det var syndigt, något som inte gjorde att man kom närmare Gud. Jag var på en konferens en gång och då predikade de om att transpersoner var förvirrade ungdomar som behövde ledas rätt i världen.
Spiken i den bisexuella kistan kom i skolan. Lina träffade en tjej och de blev kära. Insikten om hennes bisexualitet gick i inre konflikt med hennes identitet som pingstvän.
– Jag visste att Gud älskade mig, det får man höra från att man är en bebis. Men den frågan som hela tiden ligger i luften är vad som är syndigt eller inte. Vilka beslut som för dig närmare Gud eller längre ifrån honom. Jag funderade mycket på vad det skulle göra med min relation till Gud om jag skulle leva ut mina känslor. Var jag egoistisk som bara lyssnar på mig själv och ignorerar allt annat bara för att jag vill vara med någon?
Hon kom först ut för sin familj. Reaktionerna var blandade. En del var chockade, andra var oroliga.
Hennes bisexualitet blev en lämplighetsfråga som ledare behövde diskutera
– Både inom kyrkan och inom min familj har jag under hela mitt liv fått höra blandade åsikter om hbtq-personer. Jag har fått höra både här och där att det inte är någonting bra. Jag tog in de kommentarerna och höll dem kvar inom mig. Så när jag väl kom ut var det som att allt negativt som jag fått höra om hbtq-personer inte längre var riktat mot en grupp långt bort. Det var ju mig de hade pratat om.
Hon började undvika kyrkliga sammanhang. Hon var rädd att Gud skulle ge henne ett tecken på att relationen med flickvännen var fel, och att hon då skulle behöva göra slut.
– Jag kände väldigt mycket skam och det var något som fortsatte ganska långt in i vårt förhållande. Tänk så gör jag fel?
Beslutet att lämna pingströrelsen kom efter ett samtal med ungdomspastorn där Lina kom ut. Hon berättade att hon var bisexuell, att hon var kär i sin flickvän och frågade rakt ut om de tyckte att hon skulle få vara kvar som ledare.
– Jag fick vänta jättelänge på svar, och när svaret väl kom så var det inget tydligt besked. Jag hade behövt höra direkt: ”Det är klart du är älskad. Det är klart du är välkommen som du är”. Men det var en fråga som behövde diskuteras igenom, om jag var lämplig. Så då valde jag att själv dra mig ur kyrkan. Det kändes för jobbigt att vara kvar.
Nu har det gått över ett år sedan Lina lämnade pingströrelsen. Hon är fortfarande tillsammans med flickvännen och ser inte längre sig själv som troende. Men skammen från att känna att hon kanske är fel ligger ändå kvar.
– Jag jobbar fortfarande med att acceptera mig själv och ta in att det är jag som bestämmer moralen för mitt liv. Inte någon annan. Jag försöker också vara ganska högljudd med min läggning som bisexuell, både för min skull och för min flickväns skull. Jag pratar mycket om min relation för de jag har i min närhet och försöker bryta att det här är något man ska vara tyst om.
Varför tror du att hbtq fortfarande är så som du beskriver det ”okej men inte okej” inom pingströrelsen?
– Bara ett par generationer bak i tiden var homosexualitet någon som var uttalat fel. Sen har samhället ändrats och blivit mer accepterande och då kan man inte heller inom kyrkan säga rätt ut vad man tycker och tänker. Att det är fel. Då blandar vi ut det med fina ord och säger att ”alla är älskade”. Fast alla vet att det egentligen är lite fel.
