“Men det är väl inte så jobbigt att vara hbtqi-person i Sverige idag?” Uttalanden som dessa möter jag varje vecka från heterocispersoner (samt en del hbtqi-personer i en priviligierad position). Och ja, självklart är det bättre på en mängd plan idag jämfört med för 30 år sedan eller i jämförelse med många andra länder. Men det betyder inte att det är bra eller att vi är färdiga med rättighetsarbetet i Sverige.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har undersökt unga hbtqi-personers livsvillkor i rapporten “Jag är inte ensam, det finns andra som jag” som släpptes nu i juni. Resultatet är tydligt: levnadsvillkoren för unga hbtqi-personer är fortsatt sämre än för unga heterocispersoner. Till exempel konstaterar rapporten att:
- Det är mindre vanligt bland unga hbtq-personer att känna sig nöjd med livet i sin helhet och att se positivt på framtiden i jämförelse med unga heterocispersoner. Skillnaderna mellan unga hbtq-personer och unga heterocispersoner har ökat, där utvecklingen för unga hbtq-personer visar en stadigt nedåtgående trend.
- Unga hbtq-personer har en sämre fysisk och psykisk hälsa än unga heterocispersoner. Skillnaden är störst för psykisk hälsa. Bara 31 procent av unga hbtq-personer bedömer sin psykiska hälsa som ganska eller mycket bra. (Jämfört med 61 procent av unga heterocispersoner.)
- Det är vanligare med depression, självmordstankar och självmordsförsök bland unga hbtq-personer än heterocispersoner.
- Många upplever otrygghet i skolan, där hbtq-personer utsätts för olika kränkningar, som mobbning och utfrysning. Det berättas om lärare som är passiva, förminskar kränkningar eller behandlar hbtqi-personers rättigheter som åsiktsfrågor.
- Unga bisexuella påverkas negativt av fördomar och förutfattade meningar om bisexuella, även i hbtqi-sammanhang.
- Unga hbtqi-personer som sökt asyl på grund av förföljelse som hbtq-person beskriver asylprocessen som påfrestande och otrygg.
Och så fortsätter det genom rapporten, via arbetsmarknad, familjerelationer och fritidsaktiviteter. Det finns även strukturella skillnader mellan hbtqi-personer: hälsa och livsvillkor påverkas inte bara av sexuell läggning eller om du är cis eller trans, utan även av exempelvis funktionsnedsättning, att bli rasifierad eller klasstillhörighet.
Men ja, några förändringar urskiljs. Som att unga homo- och bisexuella cistjejer i tidigare studier varit riskkonsumenter av alkohol i högre utsträckning än heterosexuella cistjejer men nu syns inte längre någon skillnad. Även utvecklingen av sociala medier lyfts som en viktig faktor för att få information och skapa kontakt med andra. Titeln på MUCF:s rapport signalerar hur viktigt det är med gemenskap och att tillgången till mötesplatser påverkar oss positivt. Vi ser också att fler hbtqi-personer har någon att dela sina innersta känslor med.
Men på det stora hela: det finns mycket kvar att göra och en hel del saker står still.
Det gäller inte bara unga utan alla åldrar. På ILGA Europas Rainbow Map kan man se hur Sverige står sig jämfört med andra europeiska länder när det kommer till hbtqi-personers rättigheter. Förvisso hamnar Sverige på sjätte plats i Europa men ILGA konstaterar att Sverige bara till 68 procent lever upp till kraven på mänskliga rättigheter för hbtqi-personer. Cirka en tredjedel kvar att gå alltså. Det är bland annat på bristen på skydd för personer med intersexvariationer och den uråldriga könstillhörighetslagen som behöver åtgärdas.
Men för oss som är queers är det såklart viktigt att uppmärksamma våra framsteg, annars blir vi nog alldeles för sorgsna. Vi behöver se att det går framåt – och vissa saker gör ju det. Som att det finns fler mötesplatser för hbtqi-personer, att rättigheter tillkommit de senaste 10–15 åren och att hälso- och sjukvård satsat på öka kunskapen samt förbättra bemötandet. Och inte minst är det positivt att dessa rapporter görs och kan användas i vårt arbete för att få till förbättringar. Rapporten från MUCF levererar konkreta förslag på förändringar, och kartläggningen från ILGA Europe visar tydligt var Sverige brister i lagar och rättigheter. Det finns en tydlig väg att gå – nu ska vi bara kräva att beslutsfattare, skolor, myndigheter och alla andra med makt tar sitt ansvar.
