Kerem fick välja: Hormonbehandling eller hedersmord

Kerem är 21 år och bor i en värmländsk småstad. Han är född och uppvuxen i Turkiet, hans mamma är kurd och hans pappa är turk. 2019 flydde han till Sverige för att söka asyl. Han ville leva fritt, utan mediciner och utan personer som sa att han var sjuk i homosexualitet.

– Mitt liv var bättre innan jag upptäckte min sexuella läggning. Då kunde jag åtminstone överleva.

Hans föräldrar var båda statligt anställda, pappan var tjänsteman och mamman arbetade inom vården vilket gjorde att familjen ofta flyttade. Han beskriver sig själv som en ”feminin homosexuell man” och tidigt började de starka könsnormerna som råder i Turkiet att skava för Kerem. Duktiga tjejer skulle umgås med andra tjejer och gärna klä sig i rosa. Pojkar skulle spela fotboll med andra pojkar och älska blått. Han passade inte in.

– Tyvärr tror många i Mellanöstern att det bara är biologi som bestämmer vårt könsuttryck. Därför var jag alltid utestängd i skolmiljön. Folk brukade håna mig för att jag betedde mig som en tjej och ibland låste de in mig i tjejernas toalett i skolan. Jag hade inte ett särskilt bra liv. 

I gymnasiet blev Kerem kär för första gången. Personen som fångat hans intresse var en kille som gick i hans klass. Men att få känslor för en kille blev ett trauma för Kerem.

– Homosexualitet är inte acceptabelt inom islam, det ses som en perversion och en sjukdom. Dagen som jag insåg att jag hade känslor för en kille lämnade jag skolan tidigt och gick hem och grät. Jag trodde att jag var sjuk och jag bad till Allah att läka mig. Jag försökte trycka bort mina känslor.

Han distraherade sig med studier. Naturvetenskap var alltid ett brinnande intresse och han dök ner i böckerna för att hålla sina känslor på avstånd. Efter ett par år började han också läsa på om homosexualitet, och när han lärde sig att det är en naturlig läggning som även finns bland djur förstod han att det inte var något fel på honom.

– Jag läste på WHO att homosexualitet inte klassas som en sjukdom. Då började jag ifrågasätta religionen jag trodde på eftersom min religion hade fått mig att tro att jag var sjuk. Den dagen lämnade jag islam. Det kändes som att min själ hade släppts från ett fängelse. Jag kände mig fri, frisk och normal. Men jag fortsatte att dölja min läggning eftersom jag var rädd. 

När han var 19 år fick han sin första pojkvän, en några år äldre kille från en inflytelserik familj. Men relationen hamnade i gungning och de gjorde slut. Då valde exet att hämnas genom att outa Kerem.

– Det var så mina föräldrar fick reda på att jag är homosexuell. De sa att jag var sjuk och ville att jag skulle söka vård. Jag var övertygad om att läkaren då skulle förklara för min familj att jag inte var sjuk. Men så blev det inte. När läkaren undersökte mig var det som att jag hade en smittsam sjukdom. Hon äcklades av mig. Efteråt förklarade hon för min familj att homosexualitet är en sjukdom. Jag sa att det inte var sant och att WHO inte höll med om det men jag kunde inte övertyga läkaren. Jag fick diagnosen testikulär hypofunktion och ordinerades hormonmedicin. 

– Jag visste att jag inte var sjuk och jag ville inte medicineras. Men jag hade inget val. Hade jag inte gått med på att jag var sjuk så hade min släkt mördat mig.

I över sex månader tog då 19-årige Kerem sin ”medicin”. Den påverkade honom både psykiskt och fysiskt. Han blev instabil, fick svårt att minnas, led av huvudvärk och utvecklade en depression. Kerems personlighetsförändring togs som ett tecken på att hormonerna fungerade och familjen trodde att han var på bättringsvägen. Då stoppades medicineringen och Kerems sinne klarnade upp.

– Det var då jag åkte till Sverige och sökte asyl. När jag kom hit var jag chockad och traumatiserad.

Han placerades i ett asylboende i Arboga, men trivdes inte. Andra asylsökande som bodde med honom sa att det var mycket svårt för hbtq-flyktingar från Turkiet att få skyddsstatus i Sverige. De sa att hans enda chans att få stanna var genom en fast anställning. Så han började söka jobb. Och efter fyra månader fick han jobb som diskare på en restaurang i den värmländska småstaden som han nu bor i. Arbetet var hårt och han jobbade långa dagar, efter ett halvår orkade inte kroppen längre.

– Jag var psykiskt och fysiskt utmattad så jag var tvungen att säga upp mig. Då bodde jag i en gemensam bostad för restaurangpersonalen. Efter att jag lämnade jobbet blev jag både arbetslös och hemlös. 

Strax efter fick han glädjande besked. Han hade blivit antagen till SFI-programmet i orten. Kerem lärde sig språket snabbt och blev efter tre månader antagen att läsa svenska som andra språk. Han lyckades hitta en lägenhet och betalade hyran med pengar som han sparat från restaurangjobbet. Då hade det blivit dags för asylutredningen på Migrationsverket.

– På Migrationsverket berättade jag om allt jag hade gått igenom och om hormonbehandlingen som skulle göra mig heterosexuell. Under utredningen bad handläggaren om en paus och gick ut ur rummet och grät. Jag trodde att de förstod hur jag haft det. Men jag hade fel. Min asylansökan avslogs eftersom jag inte fått andra hot än verbala och tyckte att jag som myndig inte kan ha hot från min familj som asylskäl.

Han överklagade beslutet och började studera på vård- och omsorgsprogrammet för att bli undersköterska. De sparade pengarna hade tagit slut och för att kunna fortsätta betala hyra gick han tillbaka till sin tidigare arbetsgivare på restaurangen.

– Jag jobbade 60-70 timmar i veckan samtidigt som jag studerade heltid. Min plan var att spara ihop pengar för att kunna betala min bostad och fokusera på mina studier. Men när jag fick avslag från Migrationsdomstolen på min överklagan var min största chans att få stanna i Sverige genom att få ett arbetstillstånd, och därför behövde jag fortsätta att jobba på restaurangen. Det var en tuff miljö för mig med mycket homofobi, min chefs fru trodde precis som min familj att homosexualitet orsakades av en hormonstörning.

Hans arbetsgivare berättade att han inte tänkte ansöka om arbetstillstånd för Kerem, enligt Kerem själv handlar det om att hans chef inte vill betala skatt. Överklagan till Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen nekades och det kom ett utvisningsbeslut till Kerem.

– Det var som att jag straffas med utvisning för att min arbetsgivare inte ville betala skatt. Med det här systemet kan arbetsgivare i Sverige utnyttja flyktingar som människohandel. Kommunen där jag bor antog mig till en gratis utbildning och jag har redan gått mer än hälften av den här utbildningen. Jag förstår inte varför jag riskerar att utvisas samtidigt som Sverige behöver så många undersköterskor. Jag tycker att Migrationsverket fattar irrationella beslut när det gäller hbtq-asylsökanden, säger han och fortsätter:

– Tyvärr har min framgång och mitt hårda arbete under min tid i Sverige varit en nackdel för mig. Skyddsbehövande hbtq-person ska inte uppnå någonting enligt Migrationsverket. De tror att framgångsrika människor kan överleva i sitt eget land. Det här är så ologiskt för mig.

Framtiden för Kerem är nu oviss.

– Migrationsverket tycker inte att det är någon fara för hbtq-personer i Turkiet eftersom det anses vara ett demokratiskt land. Men det är inte ett säkert land för mig. Jag drömmer mardrömmar om att behöva åka tillbaka. Även om jag på något sätt skulle kunna hålla mig gömd i Turkiet och gå tillbaka in i garderoben så vill jag inte det. Jag kan inte leva så nu. Det finns inget liv där för mig.

Kerem heter egentligen något annat.