Hbtqi-aktivisten Xheni Karaj var nyligen i Stockholm. Hon skulle hyllas och ta emot priset Civil Rights Defender of the Year Award. Ett ovanligt avbrott i vardagen för en hbtqi-aktivist verksam i Balkan.
– Jag har nominerats till det här priset i flera år men trodde aldrig att jag skulle få det. Det betyder mycket för mig för där jag kommer ifrån är hbtqi-aktivism inte något som uppskattas. Där är vi andra klassens medborgare, andra klassens aktivister, säger hon.
Men hyllas förtjänar hon efter många års kämpande för att trycka på för ett fritt och öppet samhället för regnbågspersoner i ett konservativt och patriarkalt land. Hennes aktivism började i tidiga 20-års åldern, efter att ha spenderat tonåren övertygad om att hon var den enda homosexuella personen i landet träffade hon likasinnade. På kvällarna tog vännerna till gatan, de satte upp affischer och målade bänkar i regnbågsfärger för att visa att de fanns i skuggorna. De startade en Facebook-grupp och anordnade diskussionsträffar, hon grundade organisationen Alaenca som skulle verka för ett öppet Albanien.
– Vi byggde en rörelse genom att prata och lära känna varandra. Det är där allt börjar, man kan inte förändra som en enskild individ. Kraften ligger i communityt.
Hennes stora aktivistiska handling, som skulle göra henne känd som den enda öppet lesbiska kvinnan i Albanien, kom som ett infall under ett tv-program 2012.
– Jag satt i publiken för en paneldebatt. De pratade om Pride och tonen blev allt hårdare och mer hatisk. De frågade var alla hbtqi-personer i landet var, de ska arrangera Pride men vi ser ingen här. Så jag bad om mikrofonen och kom ut.
Det var en sensation. Programledaren utbrast ”vi har en lesbisk i studion” och plötsligt fanns en öppen hbtqi-person i landet. Det blev en nationell nyhet och Xheni blev känd. Ett kändisskap helt utan glamour.
– Direkt efter programmet började hoten rulla in. Det var verkligen ingen positiv uppmärksamhet. Jag blev ett exotiskt djur som ofta uppfattades som hotfull och dålig. När jag gick på gatan pekade folk på mig och sa ‘titta det är den lesbiska från tv’. Men jag fick också många meddelanden från hbtqi-personer som var glada över att någon talat ut.
Kort efter gick Xheni i Albaniens första Prideparad, det var hon och elva andra som fick representera regnbågscommunityt i ett land med nästan tre miljoner invånare.
– Det här var för bara tio år sedan, men det känns som en hel livstid sen.
Och om man ser på vad Xheni, Alaenca och det albanska hbtqi-communityt har uträttat sedan dess så tror man inte ens som att en livsstid räcker. Idag finns en antidiskrimineringslag på plats, hbtqi-personer är inkluderade i hatbrottslagstifning, det finns förbud mot konverteringsterapi och det är olagligt att diskriminera homosexuella på arbetsmarknaden. Alaenca har utbildat poliser, lärare, kuratorer och journalister i hbtqi-frågor. Men ändå vill 80 procent av Albaniens hbtqi-personer lämna landet enligt en undersökning från förra året.
– Det är sant att vi idag har en väldigt progressiv lagstiftning. Det ser bra ut på papper. Men lagarna har bara röstats igenom för att politiker vill imponera på EU och kunna anslutas i unionen. Vi har till exempel aldrig haft ett positivt resultat där en gärningsman har blivit gripen vid ett hatbrott mot en hbtqi-person. Och när det kommer till konverteringsterapi så är det ett totalt verkningslöst förbud där psykologförbundet har utfärdat ett uttalande som säger att psykologer inte ska utföra konverteringsterapi. Men i Albanien har vi ändå ingen kultur av att söka oss till psykologer, föräldrar tar istället sina barn till läkare för att genomgå konverteringsterapi. Vi har haft flera fall där minderåriga blivit instängda på behandlingshem för att de har en hbtqi-identitet. Det händer i Albanien nu och ingen stoppar det, säger Xheni och fortsätter:
– Makthavare i Albanien är experter på pinkwashing. De använder frågorna för att framstå som progressiva och öppna, fast de är långt från det. Det är ett stort problem för oss eftersom många internationella institutioner köper det och tror att Albanien är som ett himmelrike för regnbågscommunityt.
För att sätta ljus på den utbredda pinkwashing som pågår arbetar Alaenca med monitorering och försöker få landets institutioner att implementera de lagar som satts på plats för att glänsa för EU. Men communityt har också motvind i befolkningens syn på hbtqi-personer då hela 60 procent av landets invånare fortfarande tror att homosexualitet är en sjukdom.
– Det är ett stort gap mellan den äldre generationen som föddes in i kommunismen och generationen från 90-talet som föddes in i en demokrati. Men störst skillnad i synen på hbtqi-personer är det mellan de som bor i Tirana och de som bor på landsbygden eller i mindre städer. I Tirana finns det fler säkra platser och folk är mer öppna. Men åker du knappt fyra mil från centrum möts du av en helt annan verklighet. Det är mycket svårt att vara öppen som hbtqi i Albanien. Jag skulle uppskatta att ungefär 98 procent döljer det på arbetsplatsen, skolan, för familjen och för samhället i stort.
Jag frågar Xheni hur lång tid hon tror det kommer ta att ändra allmänhetens inställning mot regnbågspersoner, när det idag trots progressiv lagstiftning är så snävt. Hon skrattar och säger att hon då kommer att vara en väldigt gammal kvinna.
– Det här är vår största utmaning. Du kan förändra lagar men att ändra hjärtan och sinnen i ett väldigt konservativt samhälle är svårt. Kampanjer och folkbildning i den utsträckningen som krävs kan inte bara drivas av en organisation. Vi är bara åtta personer. Ett sådan förändringsarbete måste involvera alla, konstaterar Xheni och tillägger:
– Men jag vill inte heller vara för pessimistisk, för jag ser hur mycket som har förändrats på 30 år. Om vi fortsätter i den här takten tror jag att jag kommer få se lite fina saker.
