Vi pratar allt oftare om detransition, vilket är viktigt. Men HUR det pratas om lämnar en hel del övrigt att önska, även om det finns några positiva exempel. Torrey Peters hyllade roman Detransition, baby kom nyligen ut på svenska. Toppen, eftersom det innebär att denna nyanserade skildring av ett komplext ämne kan nå ännu fler.
Detransition brukar oftast syfta på att du genomgått könsbekräftande vård men av olika skäl återgått till att leva som det kön du tilldelades vid födseln. Stundtals används termen även om dig som avbrutit en pågående könsdysfori-utredning (det vill säga innan könsdysfori-diagnos ställts och innan könsbekräftande vård påbörjats). Kanske hade du ändrat pronomen och sedan återvänt till ditt tidigare.
Ordet ”ånger” är problematiskt och fångar inte de skilda erfarenheter som samlas inom begreppet detransition. För detransition kan innebära att könsbekräftande behandling inte var rätt eller inte längre ses som nödvändig. Det kan också handla om att behandlingens resultat inte levde upp till ens förväntningar eller att ens transition lett till problem, men där förståelsen av den egna könsidentiteten inte har förändrats.
När jag lyssnar till folk omkring mig och läser studier om detransition framträder väldigt olika erfarenheter. Både ifråga om hur bra den könsbekräftande vården kan hantera detta och vad som är välkommet att diskutera inom transseparatistiska grupper. Min bild är att den som detransitionerar på grund av utsatthet eller att ha blivit förskjuten av sin familj lättare har en plats i frågor som rör transpersoners hälsa och rättigheter. Medan exempelvis den som är AFAB (Assigned Female At Birth) som levt som man eller ickebinär under flera år och sedan inser att hon är kvinna kan ha svårare att passa in.
Jag vet att det finns en rädsla för att tala om detransition eftersom det skulle kunna förstärka föreställningen om att det är vanligt att ångra sin könsbekräftande vård. Men jag tror att vi måste prata mer om detransition. På ett sätt som är sakligt och fritt från anti-transretorik, och utifrån detransitionerades behov.
Det är oerhört fult av lobbyister att använda detransitionerades erfarenheter som exempel på varför den könsbekräftande vården borde bli mer återhållsam. Sådan retorik gynnar ingen. Dels för att vården i de allra flesta fall är rätt, dels för att det skapar en friktion mellan transcommunityt (där många strävar efter en mer tillgänglig vård) och personer som detransitionerat. Jag tror att transcommunityt behöver vara tillgängligt för personer som detransitionerat, och att detransitionerades behov behöver inkluderas i hur god könsbekräftande vård ska se ut.
För en tid sedan intervjuade jag en person som beskriver sig som detransitionerad till en bok jag skriver på. Något jag tog med mig från mötet var det hur svårt det kan vara att stå utan ett community. En andra transition kan vara precis lika omvälvande som den första. Det handlar om att komma ut, börja passera, få andra att använda rätt pronomen, få tillgång till könsbekräftande vård. Att gå från exempelvis transman till ciskvinna är också en transition. Men som detransitionerad kan det vara svårt att hitta lämpliga sammanhang för erfarenhetsutbyte.
Min åsikt är att sammanhang som välkomnar alla med transerfarenhet även inkluderar personer med transerfarenhet men som inte längre definierar sig som trans – oavsett skäl till det. Självklart förstår jag att inte alla som genomgår detransition vill vara i grupper för transpersoner. Jag förstår också att den som använder sin position som detransitionerad till att propagera för att andras nödvändiga vård ska inskränkas kommer att skapa otrygghet och ilska hos andra. Men det är viktigt att inte låta enstaka individer bli representanter för en spretig grupp, och det hoppas jag att alla har förmåga att se.
Jag hoppas och tror på en transrörelse som inkluderar alla transpersoner och alla med transerfarenhet som behöver stöd, vård och erfarenhetsutbyte. Oavsett om det finns behov av transition, detransition eller ingen transition alls. Och oavsett om skälen till detransition var att vården var fel väg eller att vården var rätt men att omgivningen inte accepterade ens könsidentitet.
