Hur har vi det på jobbet egentligen? I teorin ska det inte vara något problem att vara flata, bög eller transperson. Redan 1987 kom en lag som förbjöd diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet.
Men vem har inte någon gång låtit bli att berätta om sitt privatliv i fikarummet? För att man inte orkar förklara. För att man inte riktigt vet hur man kommer att bli bemött.
Forskare brukar kalla det här för minoritetsstress. Det betyder att vara stressad över att tillhöra en minoritet. Man kanske inte blir illa behandlad, men man är orolig för att bli det på grund av tidigare erfarenheter. När man känner sig minoritetsstressad får man lätt taggarna utåt och blir försiktig och misstänksam. Det kan ibland leda till problem på jobbet.
– En god arbetsmiljö är värdefullt för att må bra, att bli utsatt för minoritetsstress på jobbet kan vara en mycket tung börda, säger Anna Malmquist som är docent i socialpsykologi vid Linköpings universitet.
Tillsammans med forskarna Tove Lundberg och Matilda Wurm arbetar hon med ett forskningsprojekt om minoritetsstress och om hur hbtq-personer har det på sina arbetsplatser. Projektet är ett samarbete mellan universiteten i Lund, Linköping och Örebro. Det har precis dragit i gång, men man har redan hunnit intervjua en hel del personer.
– Några av dem vi intervjuat nämner just anställningsintervjuer som en knepig situation. Man vill gärna göra ett gott intryck och det kan vara jätteviktigt att få jobbet. För vissa kan det innebära att man undviker att komma ut, eller tonar ner sitt könsuttryck, säger Anna Malmquist.
Projektet kommer att hålla på i tre år och vi får se vad Anna Malmquist och hennes kollegor kommer fram till. Att vara öppen på jobbet är lättare sagt än gjort, särskilt för den som jobbar på en mansdominerad arbetsplats. Men vad är alternativet? Hur mår vi i längden av att hålla tyst när arbetskamraterna börjar prata om sitt kärleksliv? Vi finns överallt och det är viktigt att det syns att vi gör det. Om inte annat så för vår egen psykiska hälsas skull.