En vinnare har nu krönts i RuPaul’s Drag Race säsong 14. En ojämn säsong, som går till historien med att leverera den tråkigaste upplagan av Snatch Game någonsin. Men säsongen är även historisk på andra sätt: hela fem deltagare har kommit ut som transpersoner innan, under eller efter inspelningen av denna säsong. Även om transkvinnor och ickebinära varit med i alla säsonger har de allra flesta kommit ut först efter inspelningen. Troligtvis till stor del för att RuPaul för några år sedan sa att transkvinnor som påbörjat medicinsk transition inte skulle tillåtas vara med i tävlingen. Han fick skarp kritik för det, inte minst eftersom att han benämnde det som fusk att ha genomgått könsbekräftande vård. Men annan kirurgi, hårborttagning och fillers var tydligen helt okej.
Jag gissar att mången tålmodig person försökt resonera med RuPaul om att hans åsikter var minst sagt knepiga. Jag tror dock att det som gjorde reell skillnad var det faktum att han fick ta del av allt fler transpersoners berättelser och liv. Särskilt efter att både transmannen Gottmik och ickebinära Bimini charmat sig hela vägen in i RuPauls gamla hjärta hände något med seriens inställning till transpersoner som gör drag. Tydligen krävdes det att RuPaul skulle bli omåttligt förtjust i några enstaka individer med transerfarenhet för att kunna omvärdera sin egen syn på kön. Och här är vi nu: de stelbenta binära boxarna har ruckats på. RuPaul har insett att hans tidigare syn på kön och trans inte var i synk med samtida queerkultur och drag. Det gäller inte bara trans: i exempelvis säsong 14 var en av deltagarna en heterosexuell cisman. Världens mest sedda dragshow erkänner (äntligen) att alla kan vara en dragqueen, oavsett könsidentitet eller sexualitet. Drag är förvisso sprunget ur en bögcis-miljö men transpersoner av alla kön har varit med från starten. Att hävda att den som ägnar sig åt drag måste vara cisman och bög (eller eventuellt – som i någon av de brittiska säsongerna – bisexuell) känns långt från dels den lekfulla syn på kön som drag utgör, dels den queera kontext där dragkulturen växt fram.
Vet ni att dragqueens och dragkings brukade räknas in under transpersons-begreppet under tidigt 2000-tal? Jag tyckte alltid att det var märkligt, eftersom drag är en konstform och inte handlar om könsidentitet. Ofta hamnade även intersex här och omtalades alltså som ett sätt att vara transperson på, vilket var precis lika märkligt. Det kändes som att några tyckte att det var praktiskt att bunta ihop allt som på något sätt bröt mot könsnormer under ett och samma paraply. Numera är det lyckligtvis sällan som jag ser drag och intersex kategoriserade som sätt att vara trans på.
Men! Drag kan såklart vara ett sätt att upptäcka och utforska sin könsidentitet. Det är inte märkligt alls att dragscenen lockar personer med tankar kring könsidentitet – eller att själva utövandet väcker tankar och känslor hos personer. Om vi återigen flyttar oss tillbaka till det tidiga 2000-talet: dokumentären Venus Boyz gjorde succé och det var en boom av dragking-workshops, ofta i feministiska sammanhang. Det var ett utmärkt sätt att utforska normer kring kön, bli medveten om hur mycket ens kroppsspråk könskodas, hur fri (eller ofri) man kan känna sig och få nya perspektiv kring ens egen person.
Något av det allra finaste med RuPaul’s Drag Race är värmen mellan deltagarna. Alla som kommit ut som transpersoner i årets säsong har översköljts av stöttning från övriga deltagare, trans som cis. Man förstår hur stort det är och hur viktigt det är att bekräfta varandra. Det är solidaritet i praktiken och visar vad community-sammanhållning och vänskap faktiskt handlar om. Skönt att RuPaul i egen hög person äntligen också hoppat på det tåget.
