Nu står det klart att årets Civil Right Defenders är två hbtqi-aktivister.
Den andra är Frank Mugisha från Uganda som är en av de mest framstående hbtqi-aktivisterna i Afrika. Han är öppet gay i ett land där det är förenat med konstant livsfara och chef för paraplyorganisationen SMUG som arbetar för sexuella minoriteters rättigheter.
Till QX berättar han om glädjen av att få den internationella utmärkelsen, och förklarar att det ger honom ett visst skydd från de repressalier som man får räkna med när man jobbar med hbtqi-rättigheter i Uganda.
– Jag kan gripas vilken minut som helst. Som jag sa vid början av vårt samtal så är det sannolikt att min telefon är buggad. Det här priset uppmuntrar mig att fortsätta mitt arbete, men framför allt så ger det mig mer säkerhet när jag blir sedd internationellt. Nu kan inte staten röra mig på samma sätt, om något händer och jag blir gripen kommer de behöva släppa mig ur fängelset.
Blir du ofta gripen?
– När du arbetar med det här så blir du arresterad, ja. Jag har gripits förut och jag hotas med att gripas nästan varje dag.
Hur är det att vara öppet gay i Uganda idag?
– Det är väldigt svårt och jag måste vara försiktig hela tiden. Jag frågas ofta om jag är rädd, men det är jag inte. Däremot har jag mycket paranoia. Jag måste ha ögon i nacken. Jag informerar alltid mina kollegor om vart jag ska och vad jag ska göra. Allt i mitt liv är noga kalkylerat och av säkerhetsskäl finns det inte utrymme för spontanitet.
Så du kan inte gå på restaurang utan att informera någon om vart du ska?
– Nej nej. Och jag kan inte bara gå in på en restaurang för att äta något. Jag måste gå på en restaurang där jag känner någon.
År 2011 mördades Franks nära vän och medgrundare av SMUG David Kato efter att ha stämt en tidning som outade namnen på 100 hbtqi-personer och uppmanade till att de skulle hängas. Strax efter tvingades Franks pojkvän att lämna landet eftersom han hela tiden trakasserades av media, sattes i fängelse och utsattes för hot och misshandel. Då funderade Frank på att också flytta från sin extremt farliga vardag i Uganda. Men han är kvar än idag.
– Hade jag sett att landet var på väg åt rätt håll, att det började hända bra saker för hbtqi-personers rättigheter hade jag kanske kunnat lämna. Men folk här ser upp till mig, och mitt arbete för dem motiverar mig. Jag måste stanna kvar här och försöka få till någon typ av förändring.
Vad är det mest akuta ni arbetar med just nu?
– Det är att försöka se till att det inte tillkommer fler diskriminerande lagar mot hbtqi-personer. Och försöka få rättsväsendet att sluta trakassera oss. Att försöka få bukt på politikers hatretorik mot hbtqi-personer.
Ett Uganda där han själv och andra hbtqi-personer kan leva utan att utsättas för fara tror han inte att han hinner uppleva under sin livstid då allmänhetens attityd mot communityt är djupt hatisk.
– Uganda är extremt konservativt. Till och med de unga är konservativa. Vi kanske kommer att lyckas förändra lagstiftningen, men för att förändra den allmänna attityden krävs flera livstider. Jag kan känna en ledsamhet när jag ser hur långt andra länder har kommit, att de nu lobbar för samkönade äktenskap. Medan vi fortfarande kämpar för att få bort lagstiftning mot sodomi.
Uppdaterad 2022-04-21
