Som vi hade längtat efter att få komma ut i världen igen. Vi bokade tid för nya pass, gnetade oss förbi Oxmånaden utan att ens gnälla över vädret och äntligen sken februarisolen över vita vidder. Små löftesrika droppar föll från träden. Viruset tycktes ha gått in i en återvändsgränd, utmanad av en tredje dos och när smittotalen dalade så kändes hoppet i hela kroppen. Nu är det bara veckor kvar, sa jag till min kompis, sen är vi ute ur den här förbannade pisspandemin. En solstol och den fetaste paraplydrink en bartender blandat var inom räckhåll.
I really enjoyed the five minutes between Covid and World war III, skrev gayförfattaren Gary Janetti på Instagram ett par veckor in i kriget. Jag vet inte om det underlättar att vara homo, men humorn gör det definitivt. Clowner utan gränser spexar vid gränsen mellan Ukraina och Moldavien. Mitt i kaoset och kylan hörs barnskratt och när en liten unge ”flossar” med en clown kan inte ens de vuxna hålla sig för skratt.
Humor är ett sätt att hantera ångest men den är också läkande. En del menar att det är fel att skämta när världen skådar den värsta krisen sen andra världskriget och menar att ironiska skämt kan göra oss alienerade. Jag tror tvärtom. Inget är mer enande än ett unisont skratt.
”Jag uppskattade verkligen de fem minuterna mellan Covid och tredje världskriget.”
Jag sprutlackade tangentbordet och skärmen med morgonkaffet. Men framme vid lunch drog lipkranen igång igen. Så har det hållit på sedan den 24 februari. Gråten kommer plötsligt. Hemma, på hundpromenaden, i tunnelbanan och affärer. Just då kan inga skämt i världen stoppa gråten. Bilderna kommer upp i huvudet utan förvarning. Mamman med barnet i handen och en liten hund under den andra armen, män som formar fingrarna till hjärtan mot bussfönstren när deras nära flyr, den lilla katten som klamrar sig fast på soldatens rygg och blink-kniper ögonen varje gång ett skott bränner av. Personal som jobbar dubbla skift på sjukhus. Som opererar utan bedövning. Patienter som inte kan komma ner i skyddsrummen när flyglarmet går.
I krig är det ingen som vinner men hårdast drabbas så klart de mest sårbara. Sjuka, gamla, barn och djur. Och faktiskt också hbtqi-personer. Det finns rapporter som visar att vi exkluderas från humanitära insatser, transpersoner som enligt id-handlingen är ”man” stoppas vid gränsen och skickas tillbaka in i helvetet. Flyende hbtqi-personer har fråntagits sina pass.
Samtidigt pågår ett överraskande motstånd. Ukraina var inget drömland för hbtqi-personer innan, men pride-parader var tillåtna och skyddades av polis och nu ansluter också allt fler queera till armén. Deras närvaro kännetecknas av en camouflagefärgad enhörning fastsydd på uniformen bredvid den blågula flaggan. ”Ingen bryr sig om min identitet. Vi har ett större gemensamt mål. Att få Ryssland att lämna vårt land”, säger en av dem.
Jag tror inte på Gud men ber för att de ska överleva. Precis som jag lika förtvivlat ber för alla modiga ryssar som offrat sin egen frihet för sitt lands frihet. Öppet lesbiska, oberoende politiker och aktivister som stått emot häktningar, tvångsvård, fotbojor och systematiska trakasserier, är nu belagda med munkavle och stämplas som terrorister. Den kända Pussy riot aktivisten Masha Alyokhina och hennes flickvän Lucy Sthein har upprepade gånger frihetsberövats för fabricerade brott, vid ett tillfälle för en offentlig svordom. Detta är inget skämt. När Marsha släpptes i slutet av februari väntade inte frihet utan en polisbil och omedelbar omhäktning. Sin vana trogen tackade hon poliserna för eskorten och flinade mot kamerorna. När oppositionsledaren Aleksej Navalnyj greps hann han twittra ”Inte nog med att de plundrar landet. Nu gör de också så att jag missar Depeche Modes konsert i Moskva.”
Clowner kommer inte öppna fängelseporten för oskyldigt dömda eller stoppa bomber, men med humorn som vapen blir det i alla fall lite lättare att stå emot världens alla galenskaper.