QX har tidigare rapporterat om den ukrainska sångerskan Zi Faámelu som barrikaderade sig i sin lägenhet i Kiev medan bomberna föll över staden. Hon vågade inte söka sig till ett skyddsrum eftersom hon var rädd för vad samhällets transfobi skulle kunna få människor i undantagstillstånd att göra.
Helst ville hon fly, men eftersom det stod ”man” i hennes pass fick hon inte lämna landet. I en intervju med NBC News berättar hon att hon lyckats ta sig till Tyskland genom en riskabel flykt över den rumänska gränsen.
En tidigare kollega skjutsade henne ut från Kiev och ner genom landet mot Rumänien. Resvägen var fylld av vägspärrar där hon behövde visa sitt pass. Till NBC News berättar hon att hennes identitet ifrågasattes varenda gång och att hon fotograferades av vakterna.
Väl vid den rumänska gränsen blev hon frihetsberövad och nekades advokat. Efter en kvinnlig vakts ingripande släpptes hon fri, men fortsatt på den ukrainska sidan. En vän lyckades skicka en rumänsk chaufför för att guida henne över en annan gränskontroll. Där försökte Zi muta vakterna att släppa igenom henne med 3 000 euro. Men det fungerade inte. Istället omhändertogs hon och skickades till en militärbas för bedömning om försvarsplikt. Där möttes hon av skratt och homofobiska glåpord.
Hon dömdes kapabel att kriga och befalldes åka till ett sjukhus för att göra en medicinsk kontroll. När hon lämnade militärbasen med sin rumänska guide berättade hon vad som hänt, och fick frågan: ‘Kan du simma?’.
Han körde henne till en flod vid gränsen. Där möttes hon av två soldater som kände igen henne.
”De frågade: Zi, är du redo att dö ikväll?” samtidigt som en av dem siktade sin pistol mot hennes huvud.
Hon simmade över den iskalla floden och lyckades navigerade genom de starka strömmarna. Samtidigt hörde hon hur hennes chaufför skrek av smärta när militären attackerade honom på den ukrainska sidan.
”Jag kände mig som en brottsling, som att jag gjorde något fel. Ja jag bröt mor reglerna, men jag var en flykting, och jag är en flykting”.
Från Rumänien tog hon sig till Tyskland, där hon nu bor hemma hos en familj.
”Allt jag har kvar nu är min röst och min berättelse. Jag vill försöka skapa synlighet för transpersoner över hela världen. Det är viktigt att prata om det, även om min berättelse skiljer sig från andras. Jag berättar om min hårda verklighet. Sanningen om vad som händer där”.
