Vitaliy, 35, är aktuell i den senaste säsongen av Kanal 5 och Discovery+-serien Älskar, älskar inte, där vi får följa svenskar som förälskat sig i personer från andra länder och hur det går när deras partner flyttar till Sverige. Vitaliy är tillsammans med svenske Alessandro. Han var i Sverige på ett turistvisum när kriget i Ukraina bröt ut, bara fyra dagar innan han skulle åka tillbaka för att få i ordning nödvändiga papper.
– Att följa vad som händer i mitt hemland är som att se en skräckfilm. De första två veckorna satt jag klistrad framför nyheterna, men nu har jag slutat att titta och ringer för att prata och få information från mina föräldrar i stället.
Vitaliy växte upp i Sumy i nordöstra Ukraina där hans föräldrar fortfarande befinner sig. Innan kriget bodde han i Kiev där han försörjde sig genom två jobb. Som danslärare på en förskola och som frisör på en skönhetssalong.
– Lönerna i Ukraina är inte så bra så jag behövde två jobb för att få livet att gå ihop. Det kanske låter jobbigt men jag älskade båda mina jobb. Jag har alltid älskat barn och trivdes även bra som frisör.
Men nu har han hamnat i en situation där han inte får jobba. När QX pratar med Vitaliy har han precis haft ett telefonsamtal med Migrationsverket som beskriver hans situation som ett ”unikt” fall. Eftersom han redan var här på ett turistvisum när kriget bröt ut får han inte ekonomiskt stöd, samtidigt som han varken får söka jobb eller studera i Sverige. Och hem till krigshärjade Ukraina kan han inte åka.
– Det är som att jag byråkratiskt sitter fast mellan två länder. Jag kan inte resa hem för att få tag på nödvändiga papper, och jag är inte att betraktas som en flykting eftersom jag reste hit tre veckor innan kriget och måste därför överleva själv. Jag är som Tom Hanks i filmen The Terminal. Jag har tur som inte är helt ensam, jag har ändå min partner och hans familj här.
Hade hans returbiljett varit fyra dagar tidigare hade han som man mellan 18 och 60 år nu inte haft rätt att lämna landet, något som han trots sin struliga sits är tacksam för.
– Mina föräldrar som är kvar i Ukraina säger att jag har tur som är i säkerhet i Sverige. Och det är sant. I mitt hemland är det just nu helt fruktansvärt.
Tidigare hade Vitaliys familjs sommarhus ockuperats av ryska soldater som sökte skydd från kylan. Enligt hans granne stod det militärfordon längs gatan där huset låg och flera tält uppställda. Men igår nåddes han av nyheter om att ukrainska styrkor lyckats trycka tillbaka de ryska trupperna från området. Så för tillfället får barndomshuset vara ifred.
– Huset användes mer som en bas och ska inte vara förstört. Men man kan inte vara helt säker på någonting. Jag hoppas att allt det här snart får ett slut.
Livet som gay i Ukraina och Sumy har varit svårt för Vitaliy. Han har varit öppet för sin familj och sina vänner. Men på arbetet var det inget alternativ.
– De flesta ukrainare är konservativt religiösa. Om du är gay anses du ha valt det mörka, framför det ljusa.
Han minns den gången han höll sin dåvarande pojkväns hand på gatan. Ett misstag han bara gjorde en gång.
– Från ingenstans kom en grupp män upp bakom oss. De tryckte ner oss på marken och sparkade oss. Jag fick föras i ambulans till sjukhus med brutna revben.
Den utbrett negativa attityden mot hbtqi-personer i landet är något som han hoppas och tror kommer att förändras efter kriget.
– När det väl är slut kommer prioritet nummer ett vara att bygga upp allt som har förstörts. Men jag har förhoppningar att det sen kommer att följa en förändring för hbtqi-personer. Över tre och en halv miljon ukrainare har redan flytt landet till olika delar av Europa. De kommer till bland annat Sverige, Tyskland, Polen, Italien. Men det betyder inte att de blir kvar där när Ukraina är tryggt igen. Jag hoppas att de tar med sig nya insikter hem från övriga Europa. Där de som varit i Sverige till exempel kan se att det är ett tryggt och trivsamt land, samtidigt som samkönade par går och håller hand öppet.
