Nyligen slopade regeringen alla allmänna restriktioner rörande Covid-19-pandemin. Ett välkommet besked för de allra flesta, men det föranleder också frågan hur politiken ska ta sig an det återhämtningsarbete som nu behövs, inte minst när det gäller psykisk ohälsa på grund av social isolering som en konsekvens av restriktionerna.
Politiken signalerar att vi rör oss mot slutet av pandemin, i alla fall i den samhällsomstörtande omfattning den har dominerat våra liv de senaste två åren. Trots att verksamheter och vardagsliv nu rör sig tillbaka mot någon form av normalitet så kommer de djupa spåren från två års sociala restriktioner, inte sällan i form av psykisk ohälsa och ensamhet, att sitta kvar. Detta är extra tydligt i de demografiska grupper som haft sitt huvudsakliga sociala umgänge utanför hushållet.
En av dessa grupper är HBTQ-personer, som redan innan pandemin har haft högre nivåer av psykisk ohälsa, depression och självmordsfrekvens än snittbefolkningen. Pandemin och de medföljande restriktionerna har onekligen förvärrat situationen för en redan utsatt grupp.
Centerpartiet vill se en prioritering av satsningar till vård av psykisk ohälsa, bland annat genom ökade resurser till BUP, mobila ungdomsmottagningar på landsbygden och en utbildningssatsning för grundläggande psykiatriska samtal för exempelvis vårdpersonal. Utöver detta behövs även satsningar specifikt för gruppen HBTQ-personer, här vill Centerpartiet bland annat öka kunskapen om HBTQ-personers situation i vården, skolan och socialtjänsten – det är svårt att ge adekvat hjälp om man inte också har den nödvändiga kunskapen.
Många har varit med och tagit ansvar för att minska smittspridningen, ibland på bekostnad av sitt eget psykiska välmående. I pandemins eftermäle är det nu dags för politikerna att göra upp med de konsekvenser som restriktionerna har inneburit, och börja betala av den vårdskuld som byggts upp de senaste två åren.
