I söndags fick dramatikern och kulturskribenten Stina Oscarson en fråga från sina svenskukrainska vänner. De skulle köra ner förnödenheter till civila i Kiev och undrade om hon kunde komma över med en kasse saker. Samma dag hade hon och Robert Fux planerat att ses på en fika så hon frågade om även han hade något att skänka.
– Jag föreslog att vi skulle lägga ut frågan i våra sociala nätverk, jag har bil och tänkte att jag kunde åka runt och plocka upp gåvor från kompisar om någon ville bidra. Sen växte det här och blev jättestort på väldigt kort tid.
Redan på söndag kväll hade de fått in så många saker att bilarna ner till Kiev fick bytas till lastbilar och Roberts loge på Stadsteatern blev till en insamlingsstation.
– Den första lastbilen gick i väg redan i måndags och har precis passerat Warszawa. Den andra lastbilen ska packas ikväll och lämnar förhoppningsvis Stockholm imorgon, berättar Robert som ska spendera kvällen med att packa och sortera gåvorna som ligger i hans loge.
Han berättar att det har varit långa köer utanför Stadsteatern med personer som vill bidra. Viljan att hjälpa har varit enorm och de som inte har kunnat lämna in saker har swishat bensinpengar till transporten.
– Vi har tacksamt tagit emot saker som har med den lilla människans behov i kris att göra. Det är allt från pennor och ritblock till barn som tvingas sitta länge i skyddsrum. Blöjor, tvättlappar och mensskydd. I Kiev har det precis börjat bli tomt på hyllorna i matbutikerna så vi har samlat in burkmat och torrmat. Receptfri medicin som värktabletter och febernedsättande för barn. Det är kläder, mössor och vantar. Det är otroligt att se hur folk har slutit upp, säger han och fortsätter:
– Jag hade aldrig trott att vårt lilla initiativ skulle bli så här stort. Men jag själv har känt en stor frustration och har ett behov att få göra någonting, så jag kan ju se att jag själv skulle ha stått där i kön med fullpackade kassar.
Det här är den sista lastbilen som de fyller med nödstöd. Sen planerar Robert att fortsätta sitt engagemang i annan form.
– Jag är inte klar på långa vägar. Jag tänker använda min konstnärliga makt och plats för att väcka de här frågorna. Det här vidriga kriget och invasionen gör det ännu mer tydligt hur skör demokratin faktiskt är och hur skört det är att leva tillsammans.
– Jag har blivit tagen på sängen av den här plötsliga brutaliteten. Men vi har ju länge levt i en värld där många män med makt har tagit sig friheter att förtrycka andra. Det är därför jag tycker om att vara på en Stadsteater, för att just medborgarmakt ligger mig varmt om hjärtat. Det vi ser i Ukraina idag är att man mitt i ett anfallskrig bygger en solidaritet och en kamp underifrån. Och det är en sådan värdighet i det.
Insamlingen är nu avslutad.
