En ny svensk studie har undersökt kopplingen mellan mediala skildringar av könsbekräftande vård och antalet remisser som kommer in till vården. Forskarna ifråga ville se om positiva eller negativa reportage på något sätt kan påverka antalet remisser för könsdysforiutredning för barn och unga. Och ja, det verkar finnas ett samband. Slutsatsen som forskarna drar är denna:
“These findings suggest that an event of negative media coverage on transgender-specific health care was negatively associated with access to health care for transgender children and adolescents; therefore, nuanced and accurate media coverage, as well as increased awareness of these mechanisms among key stakeholders, is essential.”
I korthet: Uppdrag Gransknings program ”Tranståget” ledde till att antalet remisser till könsdysforimottagningarna minskade. Unga med eventuell könsdysfori fick alltså svårare att komma i kontakt med relevant vård och stöd. Och så kan vi inte ha det.
Forskarna konstaterar att möjliga förklaringar kan vara att yrkesverksamma blev mer återhållsamma i att skriva remiss till könsdysforiutredning, att vårdnadshavare kände tveksamhet inför att ställa barnet i kö till utredning eller att unga själva drog sig för att komma ut, av rädsla för att inte bli accepterade. Allt utifrån samhällsdebatten och det som fördes fram i Uppdrag Granskning (UG).
Jag blir allvarligt oroad över att det är just själva utredningen som det försvårats att komma till, och jag hoppas verkligen att alla personer som där och då inte kunde få remiss men som behövde en har fått det i efterhand.
Utredningen är nämligen första steget för att se om det ens är aktuellt med könsbekräftande vård. Är det inte aktuellt ska det självklart inte ges, men att komma fram till det kan vara precis lika viktigt som att landa i att könsbekräftande vård är rätt väg framåt. Utredningen är också en möjlighet att upptäcka behov av annat stöd eller vård. UG har därmed stoppat/försenat ungas möjlighet till kvalificerat stöd och utredning. (Sen har programmen troligen även haft effekt på annan vård, som att sjukhuschefer pausat hormonbehandling för unga av rädsla för medial kritik – men det tas inte upp i den här studien utan det man tittat på är just kopplingen mellan samhällsdebatten och antalet remisser.)
Vi visste redan att respektlösa och okunniga skildringar av transfrågor kan leda till minoritetsstress, alltså psykisk ohälsa, hos transpersoner. Det kan ge ångest eller bidra till depression. Och med den här studien ser vi att det kan ha ytterligare en påverkan, nämligen att unga stängs ute från hälso- och sjukvård.
Men det finns en annan sida av det hela också, nämligen att det även går att skapa välmående. Den som är journalist eller debattör har inte bara makten att såra och skada, utan också att främja hälsa hos transpersoner som grupp.
Ska vi alltså alltid framställa livet som transperson som en enda stor framgångssaga? Nej, givetvis inte. Men det är viktigt att erbjuda förebilder och möjlighet till spegling, visa på en bredd av sätt att vara trans på, och beskriva minoritetsglädje. Helt enkelt skildra transpersoner på fler sätt än som lurade, ensamma och ledsna individer. Samt såklart även visa stöttande närstående, inte bara de som tar avstånd från sina transbarn. Också när det gäller den könsbekräftande vården krävs förmåga till nyansering: många journalister behöver bli bättre på att visa att det finns dedikerad personal och att vården har stor betydelse i mångas liv. Samtidigt ska de såklart också belysa på vilka sätt vården behöver utvecklas och förändras.
Kanske kan den här studien skaka liv i diskussioner om journalisters och debattörers maktposition. De senaste åren har det perspektivet varit totalt frånvarande hos somliga. Nu är min oerhört naiva förhoppning att varenda redaktion runt om i landet tar del av forskningen och startar studiecirklar med all berörd personal om vikten av att skildra transfrågor sakligt, respektfullt och kompetent. För det behövs.
