Juristen Silas Aliki skriver i Aftonbladet om bakgrunden till Sveriges könstillhörighetslag. En lag som, av de som vill skryta över hur progressivt Sverige är, beskrivs som den första lagen i världen att ge transpersoner rätt att ändra juridiskt kön och genomgå underlivskirurgi. Aliki lyfter dock fram en annan tolkning av lagen: Sverige var först ut med att inrätta statlig tortyr av transpersoner.
Det kan låta som ett förringande av vad tortyr innebär. Men skrivelsen kommer faktiskt från en FN-rapport som benämner ofrivilliga kroppsliga ingrepp på transpersoner som just tortyr.
Att det i Sverige fram till 2013 var ett krav att förstöra sparade ägg och spermier samt att genomgå en kroppslig sterilisering för att få ett juridiskt kön som överensstämde med ens könsidentitet var inhumant. Det var en djup kränkning som förmedlade att transpersoner inte borde bli genetiska föräldrar, och en tydlig markering om att transpersoners kroppar inte var våra egna att bestämma över. Tidigare var det också, för transkvinnor, oerhört svårt att ändra juridiskt kön om man inte ville genomgå underlivskirurgi.
Det har inte ens gått 10 år sedan steriliseringskravet upphävdes av domstol. Såren finns kvar: oönskade ärr på mångas kroppar och en känsla av att staten inte är vår vän.
Men sedan 2013 behöver alltså ingen längre genomgå kirurgi för att få sitt juridiska kön fastställt. Det är viktigt av flera skäl. Ett är att det gör att personer får ta saker i sin egen takt. Det är absolut inte så att den som har behov av kirurgi är mer trans ”på riktigt” än den som inte har behov av kirurgi. Men för en del personer är det viktigt att få känna efter. Kirurgi kan visa sig vara rätt men först efter några år. Krav på kroppsliga ingrepp för att slippa alla problem det innebär att ha ett felaktigt juridiskt kön har historiskt sett (det vill säga fram till 2013) gjort att personer känt sig stressade att fatta beslut om kirurgi – och det har inte alltid blivit bra.
Nu när könstillhörighetslagen kanske görs om på riktigt dyker retoriken från 1970-talet upp igen i debattartiklar och sociala medier. Vare sig det är biologivurmande cisfeminister eller konservativt kristna är budskapet ett och samma: låt för guds skull inte transpersoner få bestämma över sitt juridiska kön och underliv.
Cispersoner som vill reglera transpersoners kroppar. Som vill tvinga oss till kroppsliga ingrepp vi inte vill ha eller inte behöver. Som menar att den som genomgår kirurgi är mer trans än den som inte gör det (vilket går tvärtemot deras annars påstått stora oro för att någon ska ångra sin vård).
Här verkar det inte hjälpa att lyfta fram andra länder där en förenklad process för att ändra juridiskt kön fungerar bra eller att underlivskirurgi redan slutat vara ett krav för att få ändra juridiskt kön i Sverige. Det verkar absolut inte hjälpa att prata om vad lagändringen skulle göra för transpersoners hälsa och livskvalité. Istället åker offerkoftan på och det muttras att ”man får ju inte prata om det här för då är man visst transfob”. Men det pratas rätt friskt ändå måste jag säga. I denna inbillade tystnadskultur.
Det finns de som vill återvända till hur det var innan 2013. Till en tid när transpersoner inte fick ändra juridiskt kön utan att också gå med på kroppsliga ingrepp, som sterilisering eller underlivskirurgi. Det som FN klassar som tortyr. Och ja, det låter faktiskt transfobt att vilja ha det så.
Men inte alla vill lägga sig i transpersoners underliv. En del vill ”bara” att juridiskt kön även fortsättningsvis ska regleras genom flerårig vårdkontakt. Men: det är ett icke-fungerande system där personer inte vågar berätta om psykisk ohälsa och inte vågar lyfta tankar om tvivel av rädsla för att ansökan inte ska bli godkänd. Dessutom innebär det ett mångårigt och totalt onödigt väntande. Vården vill inte ens ha detta uppdrag: de vill ägna sig åt att utreda könsdysfori och ge könsbekräftande vård när det finns behov.
Den nuvarande lagen är ovärdig. Den passar sig inte i ett land som menar sig värna om mänskliga rättigheter, utan är en kvarleva från en tid när cispersoner såg transpersoner som sämre människor. Det enda rimliga nu är att göra som flera andra länder redan gjort och låta juridiskt kön vara upp till individen själv att avgöra.
