Skall vi tro förre statsministern Stefan Löfven så kommer Sverige att få en modern könstillhörighetslagstiftning redan innan denna mandatperiod är slut.
I slutet av 2021 så presenterade regeringen, för andra gången, så en lagrådsremiss som nu är ute för kommentarer hos ett hundratal organisationer och myndigheter.
Redan 2018 fick Lagrådet den första remissen, men de slog bakut och gav bannor bland annat för att tiden för att lämna in synpunkter på regeringens förslag till lagändringar var för kort.
Men nu är det dags igen alltså.
Kanske.
För när regeringen presenterade listan över vilka propositioner, regeringsförslag, som skall läggas fram för riskdagen nu under våren, saknades just frågan om en modern könstillhörighetslagstiftning.
Så vi får se om en regering utan Miljöpartiet, som varit aktiva i dessa frågor, kommer driva igenom reformerna eller ej.
De förändringar som föreslås är först och främst att svensk lag skall skilja på medicinska och administrativa frågor när det gäller förändrad könstillhörighet.
Så lagen från 1972 ersätts med två nya lagar.
Hittills har såväl kirurgisk korrigering som byte av juridiskt kön krävt dels att en är över 18 år och att en har fått ett godkännande från Rättsliga rådet.
Nu är det i första rummet självbestämmande som skall gälla.
När de nya lagarna antas skall den som fyllt 18 år själv kunna besluta, i samråd med vården, om kirurgiska ingrepp i underlivet för att överensstämma med det kön en anser sig tillhöra. Om vården nekar, skall en kunna överklaga och få frågan prövad.
Här kvarstår 18-årsgränsen.
Den andra lagen gör det möjligt, helt utan myndigheters stämplar, att själv begära att ens juridiska könstillhörighet skall bytas. Det vill säga att en får ett nytt personnummer vars näst sista siffra motsvarar det kön en anser sig tillhöra.
Här görs en justering av åldersgränsen ner till 12 år.
Från transrörelsens och hbtqi-organisationers sida finns kritik mot dessa reformer. Varför i lag fastställa en viss åldersgräns vid kirurgiska ingrepp, snarare än att låta professionen och den enskilde ta hänsyn utifrån individen?
Varför en 12-årsgräns vid juridiskt könsbyte snarare än som i Norge, där 6 år gäller och därmed underlättar för de yngsta inför skolstarten?
Trots invändningarna välkomnar dessa organisationer den lagrådsremiss som nu inväntar synpunkter från civilsamhälle och myndigheter.
Vid ett riksdagsseminarium i januari sa riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L), som instämmer i kritiken, att ”i såna här svåra frågor är det kanske bättre att ta steg för steg än att stå fast vid stolpen och säga nej om det inte blir som vi vill.”
Westerholm har erfarenhet från 90-talet då reformarbetet kring samkönade äktenskap fick ta omvägen över den minst sagt udda idén om registrerat partnerskap för att så småningom, efter att ha lugnat känslorna hos de motsträviga, införa könsneutralt äktenskap. Lika för alla under svensk lag!
Mot de reformer som nu kan komma att införas, om inte regeringen slarvar undan frågan, står en högröstad opinion, inte helt olik i sina formuleringar den från tidigare strider kring hbtqi-reformer.
När det gäller kirurgiska ingrepp, som är irreversibla, har denna opinion varnat för allt för liberala lagar när de gäller de yngsta.
Nu föreslås samma åldersgräns som redan råder, så finns invändningar kvar måste dessa handla om att helt motsätta sig sådana ingrepp alternativt hävda att Socialstyrelsens Rättsliga råd vet bättre än den enskilde individen och professionen.
Från delar av kvinnorörelsen har framförts oro för att möjligheten att som enskild ta beslutet att byta sitt juridiska kön, utan årslånga utredningar och myndighetsstämplar, kommer leda till problem när det gäller den officiella statistiken. En statistik vars information är betydelsefull för jämställdhetsarbetet.
I sitt svar på remissen 2018 sa dock SCB att de ”har inte något att erinra mot lagförslaget och anför att reglerna medför ingen eller mycket begränsad påverkan på” deras verksamhet och att förändringarna ur ”statistikhänseende” berör ”ett fåtal personer.”
Två betydelsefulla reformer för transpersoners förbättrade livsvillkor kan inom kort bli verklighet. Det finns inget trovärdigt argument mot dessa förändringar mer än, som vid äktenskapsreformerna, ideologiskt grundad motvilja inför att tillåta medborgares egna val utan statens eller kyrkans överprövning.
Det finns därmed ingen anledning att förhala. Frågorna har diskuterats länge nog. Låt riksdagen, som Stefan Löfven lovade, ta ställning innan mandatperiodens slut!
