Varning! Denna text innehåller spoilers.
Jag var tonåring när Sex & the City började sändas och såg i princip vartenda avsnitt. Det var underhållande hur öppet och rakt det pratades om sex.
När min pappa dog då jag var 29 år (och jag insåg att jag var näst på tur rent kronologiskt – något som inte helt oväntat gav mig ångest) var det Sex & the City jag tittade på om nätterna när jag inte kunde sova. Att få befinna sig i en värld där alla livsproblem cirkulerade kring dyra skor eller heteromän som inte svarar på ens telefonsamtal var en välkommen distraktion.
Efter att ha sett alla dessa avsnitt (och båda filmerna, även om jag inte riktigt vet hur det gick till) kunde jag inte ignorera And Just Like That…
Första avsnittet var jag skeptisk (och nu börjar jag leverera spoilers) men när det slutade med att den obehagliga Mr Big dog kände jag att det kanske kunde komma något gott ur det här trots allt.
Är serien bra? Nja. För mig är den stora behållningen något helt annat. Nämligen att Carrie, Charlotte och Miranda är mer rimliga personer nu. Världen har förändrats och de med den. Som att Carries chef Che är ickebinär och att det inte är någon grej alls. Om någon säger fel pronomen om hen, då rättar de andra. Alla vet vad ordet cisperson innebär. Alla vet vad kulturell appropriering betyder.
Det som särskilt berör mig är hur Charlotte hanterar att hennes ena barn har funderingar kring sin könsidentitet och kanske är trans. När hen byter namn står skolan redo att skapa trygghet i hens skolvardag, och Charlotte är villig att lyssna och lära.
Många tittare känner kontrollfreaket Charlotte. Och nu visar hon sig framförallt sträva efter att hennes barn ska må bra, oavsett om det liv de lever passar in i normen eller ej. I den perfekta familjen går det numera utmärkt att ha funderingar kring sin könsidentitet. Att Charlotte anstränger sig för att inte felköna sitt barn och ger hen utrymme att utforska – det är något som kan påverka människors attityder och kunskap. Om hon kan så kan jag, borde personer tänka.
Även om Charlotte har koll på en hel del är det genom sina tonårsbarn som hon får ytterligare skolning i vad som är rasistiskt, var gränser går och vad som helt enkelt inte funkar längre. Också där lyssnar hon på sina barn, något som fler borde inspireras av. Och syskonrelationen är för övrigt fint skildrad: de står upp för varandra och försöker gemensamt förklara saker för deras mindre insatta föräldrar.
De frågor som Charlotte och maken Harry ställer sig är samma frågor som många föräldrar till unga transpersoner har. Är det en fas? Hur kan jag stötta på bästa sätt? Vad är skillnaden mellan att vara en tjej som inte passar in i en kvinnlig könsroll och att vara transkille eller ickebinär? Och Charlotte, liksom de flesta andra föräldrar i hennes situation, vill stärka sitt barn. Hon vill göra rätt.
Men självklart är serien fortfarande nära sin förlaga: mycket är sig likt och på vissa sätt är karaktärerna exakt lika självupptagna nu som då. Som när Miranda berättar att hon tänker skilja sig och de andra inte tar henne på allvar och snabbt byter ämne. Ofta känns det som att seriens skapare bara kvoterat in lite mångfald, med blandat resultat. Kärnan är fortfarande tre vita, rika ciskvinnor. Trots detta är jag glatt överraskad över hur mycket som ändå hänt i någon sorts kollektiv medvetenhet. Där transpersoner och olika queera människor numera är närvarande i en serie som denna på ett helt annat sätt jämfört med för 25 år sedan.
Alla avsnitt i säsongen har inte sänts än och det kan säkert hinna gå överstyr. Som det här med att Charlotte inte är lika villig att acceptera Mirandas nyfunna queerhet. Men jag hoppas ändå att de delvis fortsätter på samma spår. Där respekt för pronomen fortsätter vara självklarheter, och där Charlotte och Harry speglar helt vanliga föräldrar till transbarn och barn som funderar på sin könsidentitet. För det är definitivt en finare och mer empatisk värld än den som presenterades i serien på 1990-talet.
