Då och då blossar det upp gnäll om att gaysisarna stulit regnbågen – eller i alla fall paxat den och att det inte är okej. Alla är dock inte lika extrema som den amerikanska konservativa politiska kommentatorn Bryan Fischer som 2017 twittrade att ”Worst example of cultural appropriation ever: LGBTs stole the rainbow from God. It’s his. He invented it. Gen. 9:11-17. Give it back.” Kollektiv cringe borde rimligtvis ha uppstått efter detta praktexempel på exakt noll koll på begreppet kulturell appropriering. Fischer är en extrem individ som det är lätt att skratta åt, om det inte vore för att hans rasistiska och homofoba utspel har alldeles för många hängivna lyssnare.
Fischer är inte ensam om att tro att regnbågen numera ägs samfälligt av varenda hbtqia-person. Alltför många heterosexuella cispersoner har aldrig orkat sätta sig in i att det är ett specifikt set av färger som gäller för att det ska tolkas som en symbol för hbtqia-rättigheter. De har även missat att en ansenlig mängd hbtqia-personer inte känner sig inkluderande eller tillräckligt synliggjorda av just denna flagga och att en flora av flaggor dykt upp sedan Gilbert Bakers regnbågsflagga gjorde entré 1978.
Den symbol som främst användes innan flaggan, den rosa triangeln, skapades av nazister. Även om symboler kan tas tillbaka ville Baker ha något som inte uppfunnits av en fiende. Han ville även ha något som kunde fånga mångfalden, skönheten och glädjen i communityt (jag vet inte om han menade gaycommunityt eller en bredare definition). När han satte samman färgerna fanns tankar om vad varje färg skulle symbolisera. Symboliken i flaggan gör det uppenbart att Baker levde i San Francisco, hippierörelsens centrum i USA. Således står exempelvis grönt för naturen och gult för solljus. Turkos, en av två färger som senare ströks från flaggan, stod för magi och konst.
Idag handlar flaggan främst om att visa stolthet för den man är, om mänskliga rättigheter och om att ta ställning för hbtqia-personers lika värde. Personligen tycker jag att flaggan är ruskigt ful men att det som den står för är vackert. Något annat som är vackert är hur flaggan ständigt utvecklas. Exempelvis progress pride-flaggan som innehåller svart och brunt samt transflaggan för att tydligare lyfta fram behov hos hbtqia-personer som rasifieras och transpersoner överlag. Det var otroligt fint att se just den vaja i Göteborg under West Pride. Och förra året lanserade Intersex Equality Rights UK en modifierad variant som inkluderar intersexflaggan.
Förutom okunskap om skillnaden mellan regnbågsflaggan och regnbågar i allmänhet förekommer osäkerhet kring vem som egentligen får sätta upp en regnbågsflagga. Behöver man månne tillåtelse från någon hbtqia-organisation? Samtidigt förstår jag frågan. En flagga är ofta en symbol för en nation, en stat med tydliga gränser och åsikter om vem som hör hemma där och vem som inte är en del av gruppen. Få andra minoriteter – förutom etniska minoriteter – har en egen flagga. Det finns symboler men just flaggor kopplade till andra diskrimineringsgrunder verkar inte vara en grej.
När personer frågar om lov att använda flaggan brukar jag berätta att regnbågsflaggan förpliktigar, vare sig det är en vårdcentral eller ett kafé. Den signalerar en medvetenhet om att hbtqia-personer finns och väcker därmed förväntningar. Om inte verksamheten kan leva upp till det, ja då kommer folk troligtvis bli ännu mer besvikna när bemötandet brister än om flaggan inte suttit där. Men att sätta upp en flagga är hur som helst att ta ställning för mänskliga rättigheter och det är ju en väldigt bra sak.
Sverige har såklart egna versioner av Bryan Fischer, ofta olika Sverigedemokrater som rasar över regnbågsflaggors närvaro. Men vad betyder det när SD-politiker vill förbjuda regnbågsflaggan? Jo, att man inte vill att alla ska ha likvärdiga rättigheter och hälsa oavsett könsidentitet eller sexualitet. Man vill heller inte att homo-, bi- och transfober ska känna sig utanför eller fel. Vilket är ett av många skäl för oss att hålla fast vid denna flaggan ett bra tag framöver, och gärna i en version som visar på bredden av erfarenheter och behov. Jag hoppas därför att progress pride-flaggan kommer att vaja i många städer under 2022.
