Det var känslosamt idag den 17 december när Vanja Södergren var med om att inviga konstnären Edith Hammars minnesmärke över Sveriges, och troligen Europas första demonstration för homo- och bisexuellas rättigheter.
Vanja var en av organisatörerna av marschen som samlade 12 modiga deltagare den 15 maj 1971 i Örebro.
Minnesplaketten, som blir det första ”monumentet” i Sverige att hedra homo-bisexuellas kamp, är placerat i gatan på den hedersamma platsen stengrunden på Drottninggatan framför Rådhuset i Örebro.
Du var naturligtvis där. Hur stort var detta för dig?
– Det var jättestort, svarar Vanja. Jag blev överraskad över engagemanget. Jag trodde inte att media skulle vara intresserad. Jag ringde själv lokaltidningen och så har jag jagat landshövdingen Maria Larsson. Nu kunde inte hon men det var många andra som var där.
Du har sagt att du hade känslan av att ingen lyssnade, att demonstrationen 1971 inte spelade roll eller gjorde någon skillnad. Tänker du annorlunda idag?
– Ja absolut. När främmande människor tackar mig för det jag gjort så känns det omtumlande. Gymnasieungdomar har bett att få träffa mig. Det känns stort.
Detta är Sveriges första offentliga upprättelse för homo- och bisexuella; kan du känna nu att du hade en stor del i att minnesmärket är på plats – och att er demonstration beredde plats för kampen som följde?
– Ja, vi ville bana väg för framtiden och så blev det faktiskt. I did it my way. Och jag målade alla plakaten. Just nu är rätt tagen av all uppståndelse och naturligtvis upprymd. Allt det här är bra att ha med sig i ryggsäcken.
Du har blivit Årets Fanthytting, fått Jörn Svenssons priset 2021 och nu ett förevigats i ett minnesmärke. Vad kommer härnäst?
– Jag ska träffa landshövdingen och Kronprinsessan! Hon vet inte om det än men jag har förvarnat landshövdingen. Sen ska jag vässa pennan och kanske skriva något själv!
Uppdaterad 2023-02-19
