30-årige Went tittar sig snabbt runt i den halvfyllda restauranglokalen på ett köpcenter i Tanzanias största stad Dar es-Salaam. Han väljer sedan ett ledigt bord där vi kan samtala utan att andra gäster hör oss. Went är nämligen hbtqi-aktivist.
– Arvet efter den förra regeringen lever kvar i samhället. Hbtqi-personer misshandlas fortfarande på gatan, säger Went.
Enligt Went är våldet en konsekvens av en över fem år lång regeringsledd hatkampanj mot hbtqi-personer som bromsades upp först i mars 2021.
– Regeringen har slutat att skylla allt elände på oss, men ute i samhället har inget förändrats. Alla förbättringar som vi hade åstadkommit före 2015 har gått förlorade. Vi är tillbaka på ruta ett, säger Went.
För att inte riskera att mer går förlorat vill Went inte uppge sitt efternamn eller namnet på hans organisation. Tanzanisk lag förbjuder ”könsligt umgänge som går emot naturens ordning”, vilket tolkas som samkönat sex. Brott mot lagen, som inrättades under den brittiska kolonialtiden (1919 – 1961), kan ge livstids fängelse. Den har dock inte tillämpats i praktiken och hbtqi-personer var tidigare tämligen förskonade från hatpropaganda. Det förändrades efter att John Magufuli blev president den 5 november 2015.
– Tanzania hade varit ett relativt tryggt land för hbtqi-personer. Tidigare regeringar angrep oss inte offentligt. Hatet kom som en total överraskning, säger Went.
Genomled natten i skräck
Den homofoba bollen kom i rullning i juli 2016 då Dar es-Salaams guvernör, Paul Makonda, hotade att spåra och arrestera hbtqi-personer. Samma månad förbjöds import och försäljning av glidmedel. Anledningarna var att det ansågs uppmuntra till homosexualitet och för att ”bromsa spridningen av hiv”. Kort därpå hotade justitieministern att avregistrera frivilligorganisationer som ”stödjer homosexualitet”. Tidigare hade hbtqi-personer inkluderats i det nationella programmet mot hiv/aids. Frivilligorganisationer hade kurser för vårdpersonal om hbtqi-frågor, bistod med gratis hivtester och informerade riskgrupper om sexuell hälsa.
– Vi gjorde stora framsteg i kampen mot diskriminering av hbtqi-personer inom hälsovården. Vi hade många allierade både inom vården och juridiken, Plötsligt vågade ingen prata med oss längre, säger Went.
I februari, 2017 förbjöds frivilligorganisationer att ge gratis hivtester. Det följdes av att utlänningar som ”främjade homosexualitet” deporterades. Möten om sexuell hälsa stormades av polis. Deltagare arresterades. Went berättar att homofobin spred sig som en löpeld i landet. Hbtqi-personer anklagades för allt ifrån för spridning av hiv till ekonomiska problem och kulturellt förfall. Det kulminerade den 31 oktober 2018 då Dar es-Salaam-regionens guvernör, Paul Makonda, uppmanade allmänheten att anmäla misstänkta hbtqi-personer och påstod sig ha en lista över individer som skulle gripas. En specialstyrka skulle bildas för ändamålet. Vid denna tidpunkt fick flera hbtqi-personer skyddat boende hos Went.
– Vi blev livrädda. Mina grannar visste vem jag var och att hbtqi-personer brukade besöka mig. Skulle de anmäla oss? Vi genomled natten i skräck. Tidigt nästan morgon flydde vi till ett hus utanför staden, säger Went.
Misshandlades
Under några dagar flyttade de mellan olika hus. De fick hjälp av utländska organisationer.
– Jag, som aktivist, hade många kontakter, men majoriteten av hbtqi-personer i Tanzania har inget stöd att räkna med, inga jobb och kan inte flytta vind för våg, säger Went.
Homofober såg uttalandet som grönt kort för klappjakt på hbtqi-personer.
– Hbtqi-personer misshandlades på gatorna. Ingen hjälpte dem. Det var ju självaste guvernören som uppmanade folk att jaga dem, säger Went.
En del hyresvärdar passade på att vräka hbtqi-personer utan att återbetala innestående hyror. De som tjafsade emot hotades att bli polisanmälda. Efter internationell kritik mot uttalandet tog regeringen avstånd från det presidenten lovade att stoppa ”trakasserier och arresteringar” av hbtqi-personer.
– Det internationella samfundet litade på honom, men ingen kollade vad som skedde ute i samhället. Inget förändrades – och inget har förändrats, säger Went.
John Magufuli dog i mars 2021 och efterträddes av Samia Suluhu som president.
– Regeringen har slutat att skylla allt elände på oss, men ute i samhället har inget förändrats. Alla förbättringar som vi hade åstadkommit före 2015 har gått förlorade, säger Went.
Tillbaka på ruta ett
Till skillnad mot i många andra afrikanska länder så finns det inga mäktiga fundamentalistkristna grupper i Tanzania som eldar på homofobin. Went påpekar dock att toleransen mot hbtqi-personer aldrig har varit hög. I generationer har föräldrar lärt sina barn att homosexualitet är ett brott mot naturens lagar, en synd eller en förbannelse.
– Detta är inget som förändras i en handvändning. Därför har vår strategi varit att försöka få folk att tolerera hbtqi-personer som ett första steg mot acceptans, säger Went.
Den sociala kontrollen är tajt i byar och stadsdelar. Lokala ledare ansvarar för att hålla koll på vad som händer kring tio hus vardera. Tidigare hade aktivister påverkansarbete bland dessa ledare för att de skulle tolerera – och beskydda – hbtqi-personer. Went beskriver det som tidskrävande, men ofta framgångsrikt.
– Det var inte fritt fram att ge sig på hbtqi-personer. Men det är det nu. Vi måste börja om från scratch, suckar han.
Ökad trygghet står högst på hbtqi-rörelsens agenda, tätt följt av ekonomisk hjälp till de värst utsatta hbtqi-personerna. Många har mist sin försörjning under häxjaktsåren och diskrimineringen är omfattande bland arbetsgivare. Värst utsatta är transpersoner. Det berättar 28-åriga Yazmine och 23-åriga Washo som jag träffar på en restaurang vid Indiska Oceans strandkant. De identifierar sig som transkvinnor, men kan inte klä sig i kvinnokläder eller bära smink offentligt.
– Jag vill leva fullt ut som kvinna, men det går inte, säger Yazmine.
Tvingas sälja sex
Yazmine arbetar för en panafrikansk hbtqi-organisation. Hon skulle därmed inte få sparken om hon levde fullt ut som kvinna. Däremot skulle hon få leva med risken att trakasseras, misshandlas och arresteras.
– Dessutom får hbtqi-personer rådgivning och psykosocialt stöd i min lägenhet, ibland sover de över. Om jag började klä mig som kvinna skulle jag bli vräkt. Det skulle även drabba dem, säger hon.
Washo är på flykt undan sin transfobiska familj och bor hos Yazmine. De känner endast till ett fåtal transpersoner som lever fullt ut som kvinnor. De tvingas vanligen sälja sex för att överleva. Enligt Yazmine är transpersoners röster svaga även inom hbtqi-rörelsen. I övriga samhället känner få ens till vad en transperson är.
– Det behövs mycket mer upplysningsarbete, säger hon.
Tidpunkten är inte den bästa för upplysningskampanjer. När det blir möjligt står skrivet i stjärnorna.
– Regeringen gör inga hatiska uttalanden om oss längre, men den ger oss inget stöd heller. Vi får vänta och se vad som händer, säger Yazmine.
Lesbiska nonchaleras
På en annan restaurang sitter 26-åriga Lilian Huruma och 30-åriga Zeina Ali som är lesbiska. 2017 grundade de den lesbiska organisationen Eagles Wings Youth Initiative.
– Vi skulle aldrig ha fått tillstånd att registrera oss som hbtq-organisation. Därför registrerade vi oss som ungdomsorganisation, förklarar Lilian.
De var tidigare aktiva i en annan hbtqi-organisation.
– Vi lämnade den eftersom all fokus låg på homosexuella män och hivprevention. Situationen för lesbiska diskuterades nästan aldrig, säger Lilian.
Hon säger att lesbiska har drabbats lika hårt som andra hbtqi-personer under häxjaktsåren. En del problem är specifika för dem. Till exempel korrektionsvåldtäkter, det vill säga våldtäkter som begås för att ”bota” kvinnan från homosexualitet. Dessa brott anmäls sällan eller aldrig. Det samma gäller andra övergrepp mot hbtqi-personer. Lagen förbjuder ”könsligt umgänge som går emot naturens ordning”, men inte någon att vara homosexuell. Trots detta arresteras hbtqi-personer gång på gång på lösa grunder.
– Polisen kräver ofta mutor av lesbiska för att inte arrestera dem, säger Zeina.
Det kan gälla både sexuella och ekonomiska mutor. För det mesta får polisen som den vill. Många lesbiska, och andra hbtqi-personer, saknar kunskap om lagstiftningen.
– Vi har därför nyss startat ett projekt där lesbiska kvinnor sammanförs med jurister, säger Lilian.
Syftet är att de ska lära sig mer om sina rättigheter. En dag hoppas kvinnorna att det blir möjligt för hbtqi-personer att gifta sig, adoptera barn och annat som är förunnat straighta tanzanier. När Samia Suluhu blev president kände Lilian först hopp.
– Jag förväntade mig inte 100 procent support från henne, men hoppades att hon, som kvinna, skulle ha större förståelse för oss. Det gör jag inte längre. Endast de hatiska talen mot oss har upphört, avslutar hon.
