I veckan utsågs Lina Axelsson Kihlblom till skolminister och mitt sociala medie-flöde svämmade över av lyckorop. Människor med vitt skilda politiska färger jublade över det historiska i att Sverige för första gången fått en minister som är öppen med sin transerfarenhet – och det dessutom bara kort efter att Sverige äntligen fått sin första kvinnliga statsminister. Just då var jag väldigt tacksam för min filterbubbla. Att få fröjdas tillsammans med flera hundra personer över att transpersoners existens lyftes på ett annat sätt än att genom artiklar om påstått experimentell vård. Att en människa med transbakgrund fick vara en individ och presenteras på annat sätt än att bara vara ett ansikte för det lidande könsdysfori och väntetider inom vård kan innebära.
På ett plan vill jag att media bara ska fokusera på Axelsson Kihlbloms arbete, inte hennes transerfarenhet. Samtidigt är jag väldigt tacksam över att hon valde att komma ut samband med att hon släppte en bok år 2015. Hon hade redan då byggt en karriär och var halvkänd genom tv-serien Rektorerna och senare dokumentären Rektorn på UR.
”Spelar det någon roll? Är vi inte alla bara människor?” Sådana kommentarer kommer direkt när någon kommer ut som hbtqi-person. Svaret på det är att ja, vi är alla människor. Och ja, det spelar fortfarande stor roll när någon kommer ut. För hur gärna vi än önskar oss en värld som inte gör skillnad på människor förekommer fortfarande mängder av åtskiljande och orättvisor. Förutom systematisk diskriminering, trakasserier, förlöjliganden och våld mot hbtqi-personer finns stora skillnader i både psykisk och fysisk hälsa jämfört med genomsnittet. Klart att det nyss nämnda ger negativa effekter på ens hälsa men en annan del som spelar in är att man saknar förebilder och personer att spegla sig i. Annat som påverkar är känslor av hopplöshet, oro av att höra om hur andra behandlas sämre utifrån att vara hbtqi, att känna att samhället är emot en eller att ta till sig omgivningens negativa syn på hbtqi-personer och göra det till en del av sin självbild. Det är det vi kallar för minoritetsstress.
När jag var barn och tonåring kände jag inte till en enda transperson. Det fanns inte på min radar att det gick att vara trans. Vi behöver att transpersoner syns för trots att det är 2021 och allt ska vara så himla bra nu drar sig fortfarande personer för att komma ut. Rädslor för att närstående ska ta avstånd eller att inte bli tagen på allvar är vanligt. Så varje offentlig person som kommer ut och dessutom verkar vara tillfreds med sig själv gör stor skillnad. Mängder av unga transpersoner ser Lina Axlesson Kihlblom och får ännu en vuxen transperson att se upp till. Din transerfarenhet behöver inte betyda att du är utestängd från vissa vägar i livet eller att du är förpassad till att leva i skymundan. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är.
Under de senaste fem åren har allt fler transpersoner valt att vara öppna. Idrottare, författare, skådespelare, musiker, filmregissörer, deltagare i dokusåpor – och nu en politiker på en ministerpost. Och det är inte bara nutida personer som kommer ut: när vi ser tillbaka på historien går det plötsligt att hitta transpersoner här och var. Som Andreas Bruce, en på många sätt högst ordinär bokhållare från Stockholm som 1825 genomgick en juridisk och social transition. Själv kallade han det för ”omklädningen”. Andreas hade tilldelades könet flicka vid födseln men när han var 16 år uppsökte han en läkare som skrev ett intyg på att Andreas var mer man än kvinna. Efter det levde Andreas som man resten av sitt liv. I hans memoarer kan vi följa hans tankar och utmaningar han mötte, inte helt olikt det som många transpersoner upplever idag. Självklart fanns det även då människor som vägrade acceptera transpersoners könsidentitet.
Det är intressant att en transman som levde för nästan 200 år sedan först nu lyfts fram. Kanske för att cishistoriker plötsligt ser historien i ett annat ljus, kanske för att det finns större möjligheter att synliggöra transpersoners liv. Själv är jag bara glad över att varje vecka få ta del av nya förebilder och berättelser, för jag vet vilken ofantligt stor betydelse det har.
