Lina Axelsson Kihlblom: ”I varje möte var jag rädd för att bli avslöjad”

Idag blev Lina Axelsson Kihlblom Sveriges skolminister i Magdalena Anderssons regering. Därför återpublicerar QX en intervju med Axelsson Kihlblom.

1994. På två veckor hade hon sövts sex gånger. Hon känner sig bakfull av all morfin och allt bedövningsmedel. Men när hon ser sig i spegeln i det kalla sjukhusrummet kan hon inte sluta skratta. Ett skratt som kommer ända nerifrån magen. För första gången känner hon sig som en hel människa.
– Det var det här jag alltid hade sett när jag blundade, men nu slapp jag blunda för att känna igen mig själv, säger Lina Axelsson Kihlblom.
I det ögonblicket längtade hon efter att cykla iklädd klänning och känna tyget fladdra mot benen. Det hade hon en gång fått göra när hon var liten och skulle testa kläder inför ett utklädningskalas. Men hon hade snart fått byta om och klä ut sig till en Coca-Cola-burk istället. Nu skulle hon slippa rätta sig efter folks föreställningar, för nu stämde äntligen det yttre med det inre.
– Ända sedan jag kan minnas har jag vetat att jag är en flicka. Det var snarare så att det var en chock att upptäcka att jag inte hade en flickkropp.
När hon nu stod där framför spegeln bestämde hon sig för att dra ett streck över allt det som varit. Det här fick bli hennes hemlighet. Samma år vågar hon också inleda sitt livs första relation, i Tyskland, med en kille som var lika oerfaren som hon.
– Tidigare hade jag inte ens kunnat föreställa mig att någon skulle ta på min kropp. Men jag vågade aldrig berätta för honom vad jag hade varit med om. Jag var rädd att han inte skulle tycka om mig då.
2015. Lina ligger nyvaken i sängen med en kopp kaffe i handen. Hon har checkat in hos sina föräldrar i Gisslarbo utanför Köping, där hon är uppvuxen.
– Det är all inclusive här, med både mat och barnpassning, skrattar Lina.
Det är lugnet före stormen. Om några dagar ska hon vara med i Skavlan och i samband med intervjun släpps hennes bok Kommer du tycka om mig nu?
Jag frågar henne om hon inser vilken mediekarusell det kommer att bli.
– Äh, jag är bara en bitter 45-årig frånskild småbarnsmamma som bor i förorten. Men min kompis sa till mig att han trodde att jag skulle bli någon form av rikstransa. Fast det hoppas jag verkligen inte! Jag vill ju prata om skola och utbildning.
I dag arbetar Lina som grundskolechef i Haninge kommun utanför Stockholm. Sitt stora genombrott i skolvärlden fick hon när hon som ny rektor på Ronnaskolan i Södertälje lyckades höja andelen elever med gymnasiebehörighet från 52 till 76 procent på bara några år. Allt skildrades i UR-dokumentären Rektorerna.
Skolan var ju ändå en ganska hemsk miljö för dig när du var liten, där elever drog ner byxorna på dig och kallade dig transvestit. Ändå har du sökt dig tillbaka till skolans värld. Varför?
– Skolan var också en väg in i något annat för mig. Trots att jag inte kommer från en akademisk familj lyckades jag skapa mig en framtid, tack vare skolan.
När hon var liten bestämde hon sig för att bli som de populära flickorna i klassen. De var duktiga i skolan och därför skulle hon också bli det, trots att hon har dyslexi. Efter timmars slit blev hon en mönsterelev. Men det var fler saker hos tjejerna som gjorde henne avundsjuk, hur de såg ut och hur de gick. Hon lärde sig därför att gå som dem och hur hon genom att hålla lillfingret invikt i handflatan kunde få handen att se liten ut.
– Och på bara tio sekunder kan jag ställa om från att gå som en man till att gå som en kvinna, säger Lina.
Hur jobbar du med hbtq-frågor på dina skolor?
– Egentligen ska man inte behöva handlingsplaner och föreläsningar i ämnet, det kan lätt bli konstlat. Det handlar främst om att skapa ett öppet klimat och att visa att eleverna är bra som de är.
Hur gör man det?
– Bland annat genom att vara öppen och ärlig med vem man själv är. Jag tycker att det är viktigt att nu kunna berätta om mitt liv.
Hur tror du att lärare och elever kommer att reagera?
– Jag tror inte att det blir några särskilda reaktioner, de flesta har fullt upp med sina egna liv. Men jag hoppas att så många som möjligt läser boken, de flesta kan nog känna igen sig och relatera till annorlundaskap.
Det är inte så att du ska införa din egen bok som kurslitteratur i dina skolor?
– Haha, i vilken kurs då?
I hbtq-kunskap?
– Det är möjligt, eller varför inte i ämnena ”olikhet är bra” eller ”våga förändra”?
Deltar du ofta i hbtqsammanhang i dag?
– Jag har en hel del hbtq-vänner och jag brukar besöka parken under pride. Vissa tänker väl att jag är en jättetransa, andra ”där är den där jättetråkiga rektorn”. Och vissa kanske bara ser mig som en helt vanlig heterosexuell kvinna, som jag faktiskt känner mig som.
Men i dag lägger hon inte lika mycket fokus på vad andra kan tänkas tro om henne, annat var det förr.
– I varje möte var jag rädd för att bli avslöjad. Och än i dag när jag ska föreläsa så känner jag att jag måste scanna av rummet och se om det är några som känner igen mig sedan tidigare. Den här rädslan gör att man får stora mindervärdeskomplex.
Linas två döttrar kommer in i sovrummet i Linas föräldrahem, de har tröttnat på barnprogrammen på tv och vill nu få med sin mamma i en lek. Men Lina ber dem vänta ett tag.
Jag frågar henne hur det är att vara mamma.
– Det är det finaste man kan vara med om. Jag kommer nog inte få diplom för att jag är bästa mamman, men får jag en ”världens bästa mamma-mugg” är jag nöjd.
Många har nog frågor om din bakgrund, men vågar kanske inte fråga. Hur tycker du att man ska göra och hur vill du bli bemött?
– Människor som inte känner mig bör läsa boken och vill man fråga kan man mejla. Men när jag står med mina barn i mataffären vill jag inte ha frågor om vad jag hette för över 20 år sedan. Allt beror på sammanhanget, men komplimanger är alltid välkomna.
Hur kommer det sig att du nu vill börja prata om det som så länge varit en hemlighet?
– Jag vill visa att vi finns överallt och att vi inte bara är några exotiska saker. Jag vill också att man ser olikheter som en merit och inser att man faktiskt kan profitera på sin bakgrund. Boken är även självterapeutisk. Det har varit viktigt för mig att återvända till garderoben och städa ur den och kanske till och med göra om den till en läshörna eller pilkastningsarena.

Den här intervjun publicerades i QX i oktober 2015.