Santiago Wins, 50, började jobba på Uruguays utrikesdepartement 1996. Hans första utrikestjänst var på FN i New York 2000-2005, därefter har han bland annat jobbat för UNESCO i Paris. I december 2015 påbörjade Santiago sitt ämbete som ambassadör för Skandinavien, så han och José Luis Tejera har bott i Stockholm i nästan sex år. De närmaste åren väntar jobb på UD hemma i Montevideo. QX fick en pratstund med Santiago Wins innan hemresan.
Varför blev det Sverige?
– Jag blev erbjuden tjänsten av utrikesministern, och tyckte att det lät som ett väldigt intressant jobb att representera Uruguay i hela Skandinavien. Men jag var i Stockholm första gången som turist redan för många år sedan.
Hur skulle du vilja sammanfatta dina sex år här?
– Det har varit jättebra år, och en stor ära att få vara ambassadör här. Yrkesmässigt har jag jobbat mycket med att knyta närmare band med Sverige och Skandinavien som ju ligger långt bort från Uruguay geografiskt, men nära på ett ideologiskt plan. På det mer personliga planet har det också varit väldigt berikande för mig och min man. Vi har fått många goda vänner här, så nu hoppas jag de kommer och hälsar på oss i Montevideo! När det är vinter här så är det ju sommar där, en perfekt kombo.
Vad kommer du att sakna mest när du lämnar Sverige?
– En sak jag vet att jag kommer att sakna är det konfliktfria livet som finns här, och då menar jag vardagslivet. Alla respekterar regler, inte minst i trafiken, och undviker konflikter. Sverige är på det hela taget ett väldigt civiliserat och trevligt ställe att leva på. Jag har inte upplevt detta någon annanstans i världen, inte i Uruguay och inte heller i New York och Paris. Det är något unikt för Sverige.
Hur skulle du vilja beskriva de diplomatiska relationerna mellan Sverige och Uruguay?
– De har alltid varit bra, och det beror säkert till stor del på att vi har samma värderingar vad gäller mycket. Båda länderna är fredliga demokratier som står upp för mänskliga rättigheter, och som värnar om natur och miljö. Det finns massor av likheter, och under mina år som ambassadör har det varit många kontakter länderna emellan på hög diplomatisk nivå.
Du nämnde mänskliga rättigheter, som ju inkluderar hbtq-rättigheter – är Sverige och Uruguay lika även när det gäller dessa?
– Jag är inte säker på att vi har exakt samma rättigheter för hbtq-personer men Uruguay är absolut i framkant och har länge varit ett av Sydamerikas mest progressiva länder i detta, även när det gäller kvinnors rättigheter. Vi införde en partnerskapslag 2007, samkönade äktenskap 2013 och tillåter även att samkönade par adopterar. 2016 hölls världskonferensen om hbtq-rättigheter i Montevideo, som vi organiserade tillsammans med Nederländerna. Vi har gjort stora framsteg på kort tid. Som i de flesta länder är det mer öppet och tolerant i storstäder som Montevideo, medan landsbygden är mer konservativ.
Har du och din man José deltagit aktivt i Stockholms gayliv medan ni bott här?
– Ja, vi har gått i varenda Pridetåg före pandemin, tillsammans med representanter från andra ambassader. Varje Pride har vi också haft en speciell mottagning på residenset dit vi bjuder in Pride-arrangörerna, representanter från Stockholms hbtq-community och från andra ambassader. Denna fina tradition kommer att fortsätta även när jag har slutat.
Hur länge har du och José varit gifta?
– Vi möttes 1999 och har varit tillsammans sedan dess. 2007 ingick vi som första samkönade par inom diplomatkåren partnerskap. José och jag träffades genom en vän vid en tidpunkt då jag precis var på väg att påbörja min internationella diplomatkarriär, så jag förväntade mig inte att vårt förhållande skulle hålla särskilt länge. Men José bestämde sig för att försöka följa med mig på mitt första uppdrag som var i New York, trots att han vid det tillfället inte kunde få diplomatpass och tvingades resa fram och tillbaka mellan länderna. Men här är vi nu, mer än 20 år senare (skratt).
Vad är hemligheten bakom att ni lyckats hålla ihop trots alla flyttar mellan olika länder?
– Det finns ingen hemlighet, bara att vi trivs att vara tillsammans och mår bra av det. José hjälper till med mycket på residenset, som att organisera middagar och mottagningar. Det är faktiskt ett heltidsjobb, och ett mycket viktigt sådant. Jag hade inte klarat mig utan hans hjälp.
Har du varit öppet homosexuell under hela din diplomatkarriär?
– När jag började 1996 var det väldigt konservativ arbetsplats på många sätt, sedan förändrades saker ganska snabbt. Jag har aldrig dolt min läggning, men kom ut officiellt i och med vårt partnerskap 2007. Egentligen har jag aldrig stött på några problem kopplade till detta; de som jobbar i den här branschen är ju oftast väldigt vana vid personer av alla de slag. Jag är stolt över att ha varit så öppen med min läggning, och tror att jag därmed har bidragit till att öppna dörrar för andra hbtq-personer inom Uruguays diplomatkår.
