Tiina Rosenberg: ”Man får stå ut med att det blir mainstream”

Tiina Rosenberg

Foto: Jonas Norén

– Ska man ta mångfaldstanken på allvar måste man acceptera att det blir mainstream, även om det möjligen försenar revolutionen, säger Tiina Rosenberg.
Efter sex år som genusprofessor i Lund blev Tiina Rosenberg den 1 februari i år professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Vi ses i entrén till Kulturhuset där Pride house huserar sedan några år, och slår oss ner för ett samtal. Förbi oss springer personer vi känner igen, på väg till olika seminarier, det blir snabba hej och vinkningar. Tiina säger att hon blev lite sen eftersom hon letade efter rekvisita till den föreställning hon och Annika Lantz ska ha senare på eftermiddagen. Tiina ska vara aktivisten och behövde sin palestinasjal, som hon till sist hittade. Men innan det ska hon också hinna hålla en föreläsning om sin kommande bok om feministisk scenkonst.
– Pride House funkar verkligen – här finns föreningar, politiska diskussioner, identitetsdiskussioner, hit kommer publiken. Jag är här varje dag, jag ser att det är en HBT-publik, men att också andra som vill lära sig frågorna kommer hit.
– Pride House skiljer Stockholm Pride från andra Pridearrangemang som oftast är enbart kommersiella, vilket ju är för att pengarna måste komma någonstans ifrån. Det är inte så vanligt att man har den här typen av folkbildning på Pride, det är mycket svenskt i ordets bästa betydelse. Det är lyckat och bra.

Men lika roligt som Tiina Rosenberg tycker det är i Pride House lika glad är hon över att Prideparken är tillbaka i Tanto.
– Det är som det ska vara. Det var bra att man provade sjöhistoriska och att vara gratis. Nu skönt vara tillbaka i Tanto, det kostar, visst, men det är öppet för alla, under de premisserna.
För viktigast på Pride är – tycker Tiina – det sociala.
– Vad gäller Prides vara eller inte vara där är min ståndpunkt som följer: det kommer många hit från hela landet. Man kan spana lite, man kan kolla lite, man kan vara intresserad av olika saker om man inte vågar komma ut om man tillhör HBT-gruppen eller kommer att tillhöra den. Publiken är mångfacetterad, jag tycker jag har insyn i denna grupp. Att det bara handlar om kommersialismen, det ställer jag inte upp på.

House passar väl inte alla, trots allt?
– Jag tänker ibland på Parken som väldigt intressant. De som inte kommer till House – dels champagnebögarna, dels arbetarklassens flator från olika håll som inte förstår varför queer eller veganism eller djurrätt ska vara viktigt när det finns viktigare politiska frågor. Det är fattiga lesbiska och bögar som arbetar inom arbetarklassyrken, de har skaffat barn långt innan inseminationslagen. Det är en grupp som nästan ingen intresserar sig för.
– Alla i House är, eller har blivit med åren, medelklass. Ibland i kritiken finns inte förståelse för att alla inte är politiska på samma sätt. Det finns de från arbetarklassen som sparar för att kunna åka till Stockholm den här veckan, man ska bo någonstans, gå på evenemang, hänga i parken, människor som inte ser Kikki Danielsson som camp, som vi kanske skulle kunna göra.

Tiina har inte mycket till övers för dansbandsföraktet.
– Grejen är att förakta dansband innebär ju också att man föraktar människor från andra samhällsklasser eller icke urbana miljöer. Dansbandsmusik är hjärta och smärta, det är bra. Ska man ta mångfaldstanken på allvar, så måste man stå ut med att det blir mainstream.
– Sedan måste man exkludera fascister – det står på hemsidan för Pride var gränsen går.
– Så ungefär tänker jag – jag vet inte om det försenar revolutionen – men jag tänker man kan ha alternativa arrangemang och vara kritisk också.
Hon vill att vi erkänner att vi tillhör en viss elit.
– Det vore korkat att inte erkänna det eftersom jag kan skriva, tala och synas. Man kan inte bara säga, oj, vad det är synd om mig.

Efter ståupen med Annika Lantz på House ska Tiina alltså dra vidare till Parken för samtal hos Hallongrottan och inte minst – för schlagerkvällen. Men vi hinner diskutera queerbegreppet också.
– Jag tycker det är intressant att studera hur begreppet utvecklas och förändras. I början av 90-talet försökte vi (vi gick på samma seminarium, red anm) förstå vad ordet betydde.
– Begreppshistoria är en del av filosofin – att titta på hur människor använder begrepp. Hjälper de oss att förstå eller inte? Det är spännande att se hur begreppet används i praktiken – vi såg det ju som ett inkluderande begrepp – men nu vill man droppa det. Plötsligt har queer blivit mystiskt och våldsamt, det är en intressant fortsättning, begreppet lever, får nya betydelser,
Skiljer sig den unga generationens betydelse?
– Ja, i början talade vi om att queer betydde allt och inget. Sedan var det ju ”in your face” (en radikal HBT-kamp, reds anm) – sedan förändrades begreppet till att betyda olika sexuella praktiker – man undrade hur många sexuella praktiker skulle inrymmas i begreppet.
– De som kommer till universitetet nu är födda 1993 och de har vuxit upp med queerbegreppet. Många av dem ser begreppet som en identitet. Akademiskt sett skulle det ju inte vara en identitet. Men många tycker inte att de klassiska – alla bokstäver vi nu har – inte uppfattar det de känner. Det är fortfarande ganska vanligt att vara queer så, men vi vet inte vad som kommer här näst. Det är som diskussionen om feminismen, den betyder olika för olika personer.

När RFSL lägger till begreppet institutionaliserar man det inte?
– Medlemmarna vill ha det så och det innebär att man gör identitet av det. Många gör det redan – Fi, Vänsterpartiet, vet inte om Folkpartiet har ändrat.
– Men bokstavskombinationen är mycket längre internationellt, vi har L för lesbisk, A för asexuell och för associerad, T kan betyda transgender, transsexuell och transspirit för ursprungsbefolkning, du har P för polyamorösa. Ibland gör jag lite standup om det, för det är hemskt många grupper. Men jag tänker också på det latinska alfabetet, så många språk man kunnat skriva med det och det säger något att heterosidan bara har en bokstav.
– Men det stämmer inte heller för många rör ju sig mellan – bisexuella är på båda sidor, transpersoner lever på båda sidor.
– Uppenbarligen behövs alla bokstäverna och det intressanta är att de alla vill vara på den queera sidan.

Som lärare och teatervetare, uppfattar du att de som kallar sig queer även har en särskild stil?
– Det finns vissa identitetsstilar och man vet hur man ska se ut. Om du är goth eller punkare, skinskalle, då är du noga med hur man ser ut. Men i allmänhet är ju queer allt och ingenting, att gå in i dogmatiska diskussioner om hur folk ska se ut blir fel. Jag gillar ju de klassiska homorollerna, flatan och fjollan. Den fjollige bögen är mitt favoritgenus. Men jag skulle ju aldrig säga något om hur man ska se ut
– Queer har sina egna moden och utseenden. Lite vill ju även de queera skilja ut sig, det utvecklas moden och stilar och det är intressant. Jätteroligt att se hur de bär sig åt.
Tiina talar om att den queera stilen påminner om Riot girls.
– Riot girl-stilen har adopterats av många queera – det är klassiska doc marten, trasiga nätstrumpor, trasiga t-shirt, tatueringar, piercing, det kan vara en queer femme eller en riot girl om man räknar feminina stilar. De flesta stilar som vi ser är ihopkopplade med ungdom och gränserna mot andra subkulturer är inte tydlig.
– Men queer är ofta mer av allt – mer smink på killarna, teatraliskt även till vardags, just för en teater- och genusvetare har man mycket material att studera här.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: