Och så var det blodbrist igen. Ni vet, de där larmen om att man kan behöva ställa in operationer och behandlingar som lägligt brukar komma sådär under året. I fjol var det i Uppsala och Stockholms län man efterlyste nya blodgivare och i år är det i Region Västerbotten torkan slagit till. Och antalet blodgivare tycks sjunka sakta men säkert samtidigt som samhällskriser som Corona knappast gör saken bättre.
Första gången jag ville ge blod var när jag fick syn på en blodbuss utanför ICA för en sådär femton år sedan. Som så många andra hade jag uppfostrats till att tycka att det var något bra, något fint och något som alla som kunde borde göra. Med matvarorna över axeln gick jag in i bussen. Jag blev artigt ombedd att sätta mig ner och vänta samt läsa igenom en broschyr om att ge blod. Sagt och gjort, jag ögnade lite disträ igenom orden medan jag antagligen tänkte på något helt annat. Men så såg jag den, den där meningen som gällde just mig och ingen annan. Den som tycktes rikta ett pekfinger upp i mitt nylle och skrika ”Bögblod!”.
Kalla mig dum i huvudet eller ignorant men min vetskap kring saker som dessa hade kanske inte nått sin höjdpunkt som yngling i mina tidiga tjugo år. Vetskapen om att jag som homosexuell behövde vänta i tolv sexlösa månader för att kunna ge blod. Igen, tolv månaders celibat för att i princip kunna göra min samhällsplikt. Som hormonstinn man i sina mest lekfulla år minst sagt en utmaning. Och kanske var det just mitt latinokryddade blod som fick det att koka i mig och med orden ”Vad är det här för diskriminerande skit!”, tydligt deklarera att jag var både bög, sexuellt aktiv och högst ovillig att tolerera denna skammande dubbelmoral. Aldrig hade jag känt mig så ”slut shamad”. Något blod blev det med andra ord inte.
Idag har den så kallade karenstiden visserligen sänkts jämfört med för bara några år sedan. Mycket tack vare den idoga kamp som förts av hjältar som Barbro Westerholm, RFSL, föreningen Regnbågsblod och många andra. I Storbritannien har National Health Service sett till att luckra upp reglerna för att göra det enklare för homosexuella män att ge blod. Den som har haft en och samma sexpartner de tre senaste månaderna, och som klarar vårdens riskbedömning, tillåts nu att donera blod. I Israel har man nyligen infört samma bedömning av blodgivare oavsett kön eller sexuell läggning. Riktigt samma utveckling har vi inte haft i Sverige.
Och det är ju just det där. Det där pekfingret. Att tänka sig att denna kvarleva från en tid då vi sågs som virusbärande sodomiter som snuskade oss i toaletter och spred HIV, ändå finns kvar i någon form. De där stereotyperna och fördomarna. Det är lustigt det där. Medan vissa fortfarande skriker sig hesa om att regnbågsflaggor, Pride och kunskap om homo- och transfobi inte behövs (ja, jag menar er SD) så tycks denna uppenbara diskriminering få leva vidare i tystnad. Lite som med samkönade äktenskap som infördes 2009 eller tvångssteriliseringen av transpersoner som avskaffades 2013. Alla tydliga signaler från ett samhälle om att ni, ni är inte riktigt som vi andra. Ett stort jäkla pekfinger i nyllet.
Att det idag råder en bred politisk majoritet för att homosexuella män lättare ska få ge blod är bra förutsättningar för ett steg som dock borde tagits för länge sedan. Och så länge vi inte alla är jämlika gäller det att slå vakt om de framgångar vi gjort, stora som små.
Uppdaterad 2021-09-20
