”Queergruppen har skapat hemskt hårda normer”

Roland Larsson och Pernilla Klüft

Foto: Fuldesign

Pernilla Klüft och Roland Larsson är två vänner som tillsammans med Pernillas bror David sedan 2005 har designgruppen Fuldesign som hyllar det handarbetade och unika. De har också blivit mordhotade av nazister för att ha gjort en hijab till Sverigedräkten. Till hösten kommer de ut med en pysselbok.

Numera har Roland och Pernilla dessutom Sally, 1 år, ihop. De är en queer regnbågsfamilj på åttonde våningen i ett 60-talshus. Vi träffas hemma hos dem. Pernilla är föräldraledig och har bakat, Roland har ledig dag och Sally vill ha uppmärksamhet.

Vi samtalar om hur queer för en del blivit en norm och om vad Pride står för. Vi hinner även med att tala om hur lågt i tak det ibland kan vara i vissa delar av rörelsen och att vänstern inte alltid tål kritik från sina egna.

Hur ser ni på HBTQ-rörelsen just nu?
Pernilla: Jag gillar den spännande diskussionen som förs just nu, gillar att så många olika grupper och personer deltar i debatten. Jag gillar att många bögar, party och powerbögar efter Sizzla-aktionerna kommit in i debatten. Jag tycker också mycket om att många queera vänstergrupper som tidigare varit separatister vill vara med och forma rörelsen. Jag gillar att transrörelsen vuxit sig stark och får gehör. Det är kul när så olika grupper börjar prata med varandra.

Roland: Det är bra att vänstergrupperna vill vara med, och tar sig ton och plats, för vill man påverka måste man vara en del av den stora rörelsen. Är man separatist talar man bara till de redan frälsta – man har en sammankomst på en åker som ingen märker av. Att vara radikal i sin ensamhet skapar ingen förändring.

Både Pernilla och Roland har varit aktivister i alla år – men i olika rörelser. Roland har alltid varit den radikala och Pernilla idealisten. Roland var aktiv i Ung vänster i Västerås, som var en avdelning som stod den autonoma rörelsen nära. Pernilla har alltid varit vänster men inte varit partipolitiskt aktiv utan istället engagerat sig i NGOs som Röda korset, FN-föreningen, Amnesty med flera och dessutom Stockholm Pride.

Hur ser ni på metoderna som några queer-vänstergrupper väljer?
Pernilla: I Fuldesign jobbar vi ju mycket med aktioner själva så jag är helt för utåtriktade aktioner som kan ge mycket snabba och stora resultat. Diskussionerna här hemma på åttonde våningen har varit intensiva när det gäller direktaktionerna under senaste årets pridefestivaler. Vi är väldigt oöverens och vi debatterar detta ständigt. Efter paraden förra året tyckte jag inte om aktionen mot militären även om jag håller med om grundåsikterna. Jag tycker agerandet var omänskligt.

Roland: Jag tycker direktaktioner är bra, men, det måste vara väl genomtänkt och smart gjort och jag tyckte skyltarna var en smart aktion som väckte uppmärksamhet, även om det är synd att individer mådde dåligt av den. Men det som hände i Göteborg när de stod och gapade och stoppade polisen, det var en osmart aktion där resultatet inte blev det som aktivisterna ville. Man ville sätta fokus på polisen och migrationsverkets tvivelaktiga handlingar, men istället blev det fokus på ett gäng “bråkmakare”. Precis samma med Uppsala Pride när folkpartiet inte fick gå med i tåget. Det var ett bra sätt att ge folkpartiet en massa goodwill. Sedan kan man tycka vad man vill om folkpartiet, men man får tänka ett steg längre än att bara handla känslomässigt.

Men du har ju varit betydligt mer radikal tidigare?
Roland: Ja när jag var ung så hade jag fullt upp med demonstrationer och ockupationer och vi slogs med både nazister och poliser. Jag blir äldre och livet förändras, det är inte konstigt. Jag tänker att det är ungdomens uppgift att vara radikal – inte alla ungdomar – men i mångt och mycket är det ungdomar som pushar framåt och skapar förändring. Vilket är jättebra. Det är lätt att sitta och vara medelålders och tänka att ni är så unga och vet inget och så, men den radikala ungdomen gör ett jättejobb med att flytta fram positionerna.

Hur fungerar radikaliseringen, enligt din erfarenhet?
Roland: Det är väldigt lätt att det blir sekteristiskt. Man blir lätt fartblind och ser inte det man själv gör. När jag ser tillbaka på min aktiva tid i vänsterrörelsen ser jag det så, men när jag var mitt i det var det inte konstigt. Då tänkte jag att våra åsikter var de enda rätta och hade väldigt svårt att förstå att någon kunde tycka annorlunda.

Pernilla: Du associerar ju varuvagnar till gatstenar och det förstår ju inte jag.

Roland: Ja, det visar på fartblindheten, man ser inte riktigt konsekvenserna av sina handlingar – det blir så normaliserat i stunden – nu, med perspektiv tänker man ”herregud vi beväpnade oss för att kunna slåss ordentligt och vi sökte upp dem vi ville slåss med.” Men mest ägnade vi oss nog åt att demonstrera och affischera. Ska jag vara riktigt ärlig så fikade vi nog allra mest.

Pernilla: Du har berättat att det fanns rykten om att någon gjorde bomber och ingen reagerade.

Roland: Ja, det uppfattades inte som konstigt då. Det ryktades om bombtillverkning och man bara “jaja, det kan kanske vara bra att ha”. Men såna saker är ju extremt ovanliga. Radikalisering i sig är jätteviktig och bra. Att vara radikal är att vara handlingskraftig och det leder till många positiva förändringar utan att det först ska malas igenom ett tröttsamt politiskt maskineri. Nu för tiden finns ju helt andra förutsättningar för att snabbt kunna mobilisera folk till att protestera mot orättvisor och grupper och individer som sprider hatfulla budskap och vill ont. Att vara radikal behöver verkligen inte innebära att man använder sig av våldsamma metoder. Men det innebär att man reagerar och agerar och inte låter sig tystas och styras av de som sitter på maktposition. Det kan såklart uppfattas som hotfullt, speciellt av de som har makten.

Pride har kämpat för att få med alla och aktivisterna agerar för att inte alla ska få vara med, hur ser ni på det?
Pernilla: Uppsala Pride satte fingret på en viktig diskussion: Vad är Pride? Vem har rätt till Pride? Nu diskuteras frågan om det är vänstern eller högern som kidnappar Pride. Det är bra med diskussion – vad står Pride för? Ska vi ha en stor rörelse? Ska alla vara med? Kan men straffa ut sig? Det är intressant att diskutera vart gränsen går.

Roland: Jag tycker att i pridesammanhang ska alla få vara med, jag tror inte att man vinner något på att utesluta någon, inte vare sig AFA för att de är våldsamma eller folkpartiet för att de är kapitalister. Bara för att en gör fel så blir det inte rätt om någon annan gör samma sak fast tvärtom. Det är extremt naivt att tro att alla ska ha samma åsikter för så är det inte. Det finns den högerliberala idén om att alla ska vara med bara man tycker ungefär som vi och inte på något sätt utmanar eller “hotar” etablissemanget. Det är heller inte bra. Folk måste få vara jätteradikala samtidigt som det finns de som talar om rosa pengar, är partipolitiskt aktiva eller bara gillar att festa.

Pernilla: Att sponsorer ska få poäng för att de visar sig goda en gång om året urvattnar Pride, det blir bara pink-washing. Jag tycker att man ska våga ställa hårda krav på sponsorerna. Exempelvis om ett bilföretag ska visa sig i paraden utan hbtq-budskap och AFA inte får vara med blir det fel. Man måste kunna ställa krav på företagen så att de till exempel kör Golden ladies – det får inte vara reklam enbart.

Ni har reagerat mot queervänstern, eller hur?
Pernilla: Jag tycker det är fegt när queervänstermänniskor inte säger ifrån mot dåliga metoder och mot en exkluderande retorik. Jag är förvånad att det kommer så lite kritik från olika queer vänstergrupper. Att man istället väljer att se relevant kritik på dåliga aktioner som ett påhopp från liberalt- och högerhåll. Jag tycker queervänstern behöver vara mer självkritisk istället för att utan att tänka efter hoppa på de få som vågar säga ifrån. När jag som har en tydlig vänsterprofil kritiserar i mitt tycke dåliga aktioner och en exkluderande retorik så blir jag misstänkliggjord. Jag får jag höra att jag inte är queer längre, eller att jag inte förstår vad queer är och jag är inte vänster längre utan då är jag liberal. Jag blir också trött på på att många är så historielösa som till exempel när Jon Voss anklagas för att vara liberal.

Roland: Jag har mest reagerat på att queervänstergruppen – som lever på uppfattningen om att de är normbrytare och fantastiska och härliga – inte ser att de skapat hemskt hårda normer för hur man ska vara. Det gäller politisk åsikt, hur man ska klä sig, definiera sig sexuellt och i könsperspektiv, vilken sorts kultur man ska konsumera osv. Uppfyller man inte de normerna får man inte vara med. Där skjuter queerrörelsen sig i foten för de har blivit det som man själv är emot.

Pernilla: Så fort man säger emot – får man höra att man inte vet vad queer är. Då ska man behöva redovisa hur mycket genusteori man har läst. Det blir destruktivt och exkluderande att hela tiden behöva bevisa att man har kunskap och att man ska få höra till. Det är också precis då debatten om queers varande eller inte varande i hbt-sammanhang startar. Om det blir en elitistisk grupp som ska säga vem som får och inte får vara med och kalla sig queer då kommer folk revoltera mot den trånga kostymen och slå sig loss från begreppet. Och som nu ifrågasätta om queer som definition verkligen behövs.

Roland: Mycket av queerrörelsen har blivit en elitistiskt övre medelklass – man vurmar för de utsatta grupperna men man är själv privilegierade, en vit universitetsutbildad medelklass precis som jag själv. Inte direkt några romska arbetslösa flyktingar. Alla grupper tjänar på lite självrannsakan. Och queer är ju så mycket bredare än vad vissa grupper vill få det till.

Pernilla: För mig är queer jätteviktigt, jag vill kunna definiera mig som queer. Men samtidigt så blir jag oerhört provocerad av att få höra att jag inte vet vad queer är när jag har en motsatt åsikt mot någon i en debatt där vi inte ens diskuterar queer. Om vi hela tiden strävar efter att alla ska nå konsensus och tycka lika i queervärlden så kommer vi inte framåt och dessutom kommer vi förlora väldigt många på vägen. Därför tycker jag senaste tidens queerdebatt är jättebra. Vi måste prata med varandra och lyssna på varandra men det är faktiskt okej om vi inte alltid tycker lika, har exakt samma politiska åskådningar och samma politiska mål. Det är när vi inte pratar eller lyssnar på varandra som det sprids massor med konstiga rykten. Förra året hette det att Jon Voss försökte ta över Pride, vilket för mig lät som science fiction, de som spred ryktet kunde inte svara på varför eller hur. Det har senaste åren varit så mycket rykten, misstolkningar och polarisering att vi måste vädra från alla håll.

Roland: Det finns också tankar om att Pride ska vara en frizon från samhället. Jag är självklart emot att man som papperslös flykting ska bli utvisad, jag vill att alla ska få komma hit, men det är naivt tro att Pride är en plats där man inte kan bli infångad av polisen. Pride är inte HBTQ-Christiania och kommer inte att bli heller. Papperslösa HBTQ-flyktingar behöver mycket, men priden kanske inte är det allra viktigaste. Det finns så många viktiga frågor just nu inom HBTQ-rörelsen så jag hoppas vi inte fastnar i vårt navelskådande även om debatten behövs. Jag oroar mig mycket för situationen för HBTQ-människor och över utvecklingen i Europa och i resten av världen. Vår behandling av HBTQ-flyktingar är förfärlig och Europas ekonomi går åt helvete. Vi behöver vädra och diskutera inom HBTQ-rörelsen men vi måste se upp så vi inte uppfinner egna motsättningar inom gruppen istället för att ge oss i kast med all skit som händer där vi faktiskt måste göra något.

Pernilla: Jag är uppväxt i 70-talets vänsterstudentmiljö i Göteborg. Min barndom är till stor del präglad av rödvinsvänstern och intensiva politiska diskussioner hemma vid köksbordet. Jag förstod ju inte då varför vi gick i alla demonstrationståg, och varför vi gick i olika första majtåg varje år, det var bara så det var. Nu som vuxen ser jag likheterna med vad som händer inom queer-vänstern just nu. Man ska positionerna sig inom rörelsen, visa vem som är mest radikal, vem som har rätt åsikter och vem som har rätt att uttrycka dem. Det är dessutom samma mediefokus på HBTQ-världen nu som det var på vänsterrörelserna under 70-talet. Det är lätt även för små utbrytargrupper inom rörelsen att få stort genomslag i medierna. Jag önskar jag hade något vist och klokt som slutsats till min betraktelse men än så länge kan jag inte spå in i framtiden och förutsäga vad som händer, kanske kommer alla få jobb på tv precis som 68-vänstern.

Vad tror ni om Pride i år?
Pernilla: Jag hoppas innerligt att det ska gå bra ekonomiskt, att de tjänar en massa pengar och kan betala alla skulder och att det blir jättemånga bra diskussioner mellan olika grupper. Sen hoppas jag att Rehab-festen som vi är med och arrangerar varje år blir precis lika fantastisk som vanligt!
Roland: Jag hoppas att diskussionerna fortsätter, att HBTQ-rörelsen fortsätter med att inte nöja sig, visst fest och glam är roligt och kan absolut vara en politisk handling det med, men det är jättefarligt att stanna där och nöja sig med att vara kåt, glad och tacksam.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: