”Vi är eniga om de viktiga frågorna”

Foto: Peter Knutson

QX träffade Ulrika Westerlund på RFSL:s kansli i Stockholm. Hon fixade bubbelvatten och vi talade om hur okomplicerat det var för RFSL att ta beslut om att lägga till Q:et till HBT i sitt principprogram och hur förvånad hon blivit över att nu höra ”queer” ifrågasättas. Dessutom talade vi om Prides betydelse över hela världen.
– Min bild av HBTQ-rörelsen är att vi är väldigt eniga om vilka som är de viktiga frågorna. Det märktes bland annat förra året på Pride då vi bjöd in ordföranden för de partipolitiska HBT-organisationerna. Vi tänkte att vi skulle ha en debatt om vilka frågor som borde drivas, men det blev ingen debatt eftersom Öppna moderater, HBT-liberalerna, HBT-sossarna och jag alla ansåg att de viktigaste frågorna var att få bort tvångssteriliseringarna, asylsökande HBTQ-personers rättigheter, hivprevention, kamp mot hatbrott och familjepolitik, typ.
–
– Och när vi i januari i år höll en manifestation kl 8 på morgonen utanför riksdagen så var såväl borgerliga parlamentariker som Anarchopride med och talade.
– En stor strid finns däremot om metoder för arbetet – ska man ta till anarkistiska metoder? Där är vi inte överens och det är metoderna och tillvägagångssättet som nu är i fokus för debatten. Det och de olika tankarna som finns kring vilka aktörer som platsar på en pride-festival.

Ulrika menar att den debatt som utspelats på facebookgruppen Rainbow Riots fått många journalister att skriva om en splittring inom HBTQ-världen, och i diskussionen om splittringen har begreppet och identiteten queer fått stå i fokus.
– Det som förvånat mig – och många runt mig – vänner och aktivister – är att i debatten har queer och personer som kallar sig queer den senaste tiden framställts som att det är i princip detsamma som att använda anarkistiska arbetsmetoder.
– Flera verkar också mena att de som kallar sig queer är några helt andra som inte är med i ”vårt community” – att de är människor som försöker nästla sig in och som driver en annan agenda än ”vår”. Det känner jag inte igen. I RFSL och RFSL Ungdom finns många som kallar sig queer och bokstavskombinationen HBTQ är etablerad – såväl i rörelsen, som hos journalister och myndigheter. Diskussonen nu känns lite yrvaken.

Kan det bero på att man börjat uppfatta att Q:et betyder något annat?
– Några säger att vi ju alla är queer och att det därför konstigt att göra det till en egen identitet. Från akademiskt håll brukar man invända att queer inte är en identitet, utan tvärtom handlar om att ifrågasätta identiteter och kategorier. Men det är ett faktum nu att det finns de som identifierar sig som queer och det beror på att de känner att H, B och T är för snäva definitioner och ger uttryck för en syn på kön och sexualitet som de inte känner igen hos sig själva. Och för RFSL är det en viktig princip att alla har rätt att definiera sig själva.
– Om någon har något som utifrån sett ser ut som en helt samkönad sexuell praktik men inte identifierar sig som bög/flata, utan istället som queer så är det givet att den identiteten ska respekteras, till exempel.
– RFSL:s principprogram säger nu att vi jobbar för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med andra queera identiteter och uttryck. Begreppet ”queer-personer” ansåg de flesta var problematiskt, eftersom det så tydligt gör också den identiteten till en kategori, fast syftet är att ifrågasätta kategorier.
Ulrika berättar att det inte blev någon debatt alls under RFSL:s kongress om att föra in Q:et.
– Det kom inte in några synpunkter på förslaget från avdelningarna när vi skickade runt det på remiss inför kongressen och på kongressen var det en enda person som inte ville att vi skulle ta in Q:et.
– Jag uppfattade det som totalt okontroversiellt. De flesta ansåg att det redan heter HBTQ – att vi har ett HBTQ-community med HBTQ-personer, men vi är en stor demokratisk organisation och vi måste ha en demokratisk process och det hade vi.

Ulrika menar att ”Q” redan är inkluderat i arbetet.
– Om man skulle detaljstudera vår verksamhetsplan, som har vuxit fram under många år, ur ett queerperspektiv så finns det ju frågor som är mer queera än andra – om man med en queer politik till exempel kan mena en politik som ifrågasätter normer i samhället.
– Exempelvis att vi vill ha fler juridiska kön än två och på sikt eventuellt ta bort juridiskt kön är väl en ganska queer politik. Annat är inte så queer – till exempel att vi vill ha en moderskapspresumtion, eller könsneutral föräldraskapspresumtion – det handlar ju om att vilja justera ett rådande system där äktenskap och föräldraskap knyts tydligt till varandra, vilket ju onekligen får sägas vara en norm i samhället.

Ulrika säger att det ju inte heller är någon nyhet att det finns grupper i communityt som föredrar direktaktioner och inte vill arbeta som RFSL, men att det som är nytt att det nu vid några tillfällen skett aktioner mot Pride.
– Självklart tycker jag inte att det är bra när någon som går i paraden blir kränkt av andra paraddeltagares agerande. Om man har synpunkter på vilka som inkluderas på Stockholm Pride och välkomnas i paraden och som arrangör av seminarier och så vidare, så förs ju den diskussionen på Stockholm Prides årsmöte. Jag tänker också att det är alltid är intressant med samtal och debatter om detta. Vi ordnade samtal om ”Strategier för förändring” på Hbtq-festivalen och vi kommer att ordna ett igen nu under Stockholm Pride.
Stockholm Pride är en otroligt viktig vecka för RFSL.
– Det är den viktigaste veckan på året för RFSL då vi kan få uppmärksamhet för våra frågor. Pride upplevs som ett så viktigt politiskt forum att vi kan ha partiledardebatt inför valen – det är RFSL som organiserar debatten men det är ”sizen på communityt” som gör att politikerna kommer. Det ingår i analysen av betydelsen av Stockholm Pride sedan 1998. Själva den stora offentliga uppmärksamheten har betydelse. Om medierna inte brydde sig om Pride så skulle det inte vara möjligt att använda Pride-veckan som en plattform för att lansera politiska frågor – och medierna skulle bry sig i mycket mindre utsträckning om Pride var en liten festival. Och om ingen skriver om en politisk fråga så blir det betydligt svårare att få gehör för den hos politikerna.
Ulrika Westerlund är en Prideveteran på flera sätt. Hon var ordförande för Stockholm Pride under två år och hon besöker hela tiden Pridefirande runt om i världen, bland annat som en del av RFSL:s internationella arbete.
– Jag har varit på så många olika Pride. I Madrid har de en parad med 2 miljoner deltagare – det tar 8 timmar att gå och längs vägen säljs gigantiska drinkar. Sen kommer man fram till gaykvarteren där det finns sponsrade scener med gogokillar och DJ:s och deltagarna trängs och dricker drinkar utan att kunna röra sig på hela kvällen. Det är en enorm folkfest – men nästan helt i avsaknad av politiska diskussioner. De förs på den alternativa festivalen utanför city.

Kontrasten mot Pridefirandena i Östereuropa är skarp.
– I till exempel Moskva, Belgrad och Kiev handlar det om en strid för rätten att ta plats på gatan. Jag har varit på två Pride-firanden som inte kunde hållas: Kiev 2012 och Belgrad 2009. Sen har jag deltagit i bland annat Riga, där motdemonstranterna ofta varit fler än Pride-deltagarna och säkerhetspådraget enormt. Pride är HBTQ-rörelsens mest synliga del, jag är väldigt förtjust i Pride, det handlar om vikten av synlighet, rätten att samlas fritt och manifestera för sina rättigheter är grundläggande.
– Vi jobbar med att samarbeta med HBTQ-organisationer i olika länder och i östeuropeiska länder har Pridefiranden varit ett strategiskt riktigt val. I andra länder är synliga Pride-manifestationer inte alls strategiskt, utan det handlar mer om att samarbeta kring kapacitetsuppbyggnad för rörelsen.

Hur ser du på den internationella situationen nu?
– I Östeuropa ser vi en backlash för HBT-rättigheter. Många journalister frågar varför utvecklingen går bakåt. Men utveckling sker inte linjärt utan är en konsekvens av medveten politisk kamp och nu har de med motsatta åsikter vunnit stora framgångar i till exempel Ryssland, Ukraina, Litauen, Moldavien och Ungern – Europaparlamentet har också beklagat utvecklingen. I flera afrikanska länder, som till exempel Uganda, sker en liknande utveckling.
– Men i andra länder i till exempel Latinamerika går det framåt. Argentina leder på ett område enligt oss, deras lag om rättigheter för människor som vill byta juridiskt kön är bäst i världen.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: