Asylforum lyfter Prides fokus

Det är RFSL Newcomer, Varken hora eller kuvad och Asylrörelsen Stockholm som under Prideveckan anordnar en serie seminarier under namnet Asylforum.

I tisdagens seminarium möter vi Khaleddiya från Saudiarabien, Alex från Jordanien och Joan från Uganda, tillsammans med representanter från från RFSL och från FN:s flyktingorgan. Reflektioner kring asylpolitik och strategier för förändring blandas med personliga berättelser som är svåra att fullkomligt förstå. Som Khaleddiyas:

– Alla vet att Saudiarabien är ett av världens hårdaste länder att leva i för kvinnor, men det gäller även många andra grupper, inte minst hbt-gruppen. Folk är besatta av att leva efter en viss tolkning av islam. Det finns en moralitetsorganisation som bland annat kontrollerar att alla butiker stänger när det är dags för bön, fem gånger om dagen. Pojkflickor och feminina pojkar är inte tillåtna i offentliga skolor. Är du annorlunda så är du demoniserad, folk undviker dig, går tvärs över gatan för att inte möta dig.

– Eller så här, inflikar Joan och visar med handen. Torkar av handen mot kläderna när de har hälsat på dig. För att de har hört ryktet att man är lesbisk.

Khaleddiya blev själv tagen av moralitetspolisen, något som inledde en lång period av trakasserier tills han lyckades komma till Sverige som student. När ett rykte om hans återkomst nådde hemlandet, stormades hans systers hus och hans svåger blev frihetsberövad, trakasserad och utfrågad om hans förehavanden.

– Trots att det var tre år sedan jag flyttade! Ni förstår ju, om jag skulle åka tillbaka … Det minsta som skulle hända vore att jag blev piskad. Men eftersom jag är journalist är det troligare att jag blir dömd för att befrämja homosexualitet, och i så fall är det dödsstraff.

I Alex hemland Jordanien är det inte lagstiftning och polis som är den största faran. Det är familjen.

– Där jag kommer ifrån finns det en hård hederskultur som straffar den som inte följer traditionen. Kvinnor, män, alla. En dag hände det värsta, min familj kom på mig och min partner och ville mörda oss. Hade de lyckats, hade de inte fått något straff enligt lagen eftersom de bara försvarade sin heder, så med detta hot över oss flydde vi. Det är därför jag är i Sverige nu.

Joan från Uganda berättar om ett land där tradition och konservativa tolkningar av kristendom samarbetar med tystnad och tabu för att hålla hbt-personer osynliga, förtryckta och allra helst olagliga. Vi har redan hört om offentliga outning-listor, försök till angiverilagar och mord på hbt-aktivister, och Joans vittnesmål bara adderar till bilden.

– Hbt-personer har alltid funnits i Uganda, men man har ignorerat det och låtsats som ingenting. Sexualkunskap lärs inte ut i skolorna. Själv blev jag outad av en vän, efter att jag och min flickvän levt som ”systrar”, och det blev inledningen till trakasserier och förföljelse. Det var en gång som några män kom upp bakom mig på motorcyklar och skulle ”lära mig att vara straight”, de jagade mig och … Jag kan inte prata om det för jag blir alldeles för känslosam. Jag gillar inte att prata om det. Även mitt jobb som journalist påverkades av min läggning, min personlighet. Till slut blev jag tvungen att välja mellan att vara journalist och att vara jag. Jag valde att vara jag.

Hennes uttalande förstärks av en kommentar från publiken:
– Om jag är den jag är, så är mitt liv i fara. Om jag döljer den jag är, så är min integritet i fara. Det finns inget sätt att vinna.

Det är berättelser som Joans, Alex och Khaleddiyas som är verkligheten bakom de beslut som fattas av Migrationsverket, och det är RFSL:s, FN:s och många andras närvaro i diskussionen som behövs. Om jag börjar tänka på hur många hbt-flyktingarna är, vilka vidriga situationer de har flytt från och hur ofta de inte ens vågar berätta om sin läggning för svenska handläggare (ofta på grund av handläggarnas okunskap och felriktade frågor), blir jag så överväldigad att jag knappt klarar av att skriva den här artikeln. Om någon saknar kärnan i Pride, det politiska ursprunget, livsviktig kamp långt bortom fest och yta, föreslår jag att man går på något av Asylforums fortsatta seminarier. De hålls varje dag i Pride House fram till fredag.