Hanna Hallgren: ”Det finns ingen opolitisk rörelse”

Hanna Hallgren

Foto: privat

Hanna Hallgren är poet, kulturjournalist och genusvetare. Hennes avhandling handlar om hur lesbiska skapade sig på 70–80-talen. Hon börjar vårt samtal med att lägga in en snus och påpekar att hon inte har studerat när den lesbiska snusen kom in i bilden. Sen häller hon upp te.
Hanna gick den allra första helårslånga genusvetarkursen på Stockholms universitet 1998, tidigare hade det bara funnits kortare kurser och ämnet hette kvinnohistoria. På samma kurs gick bland andra Ulrika Westerlund – RFSL:s nuvarande ordförande – och Jonah Nylund, som båda varit ordförande för Pride.
Hanna var också med i de första queerseminarierna.
Queerseminariet sammanföll i Sverige med den satsning som brukar kallas för Thamprofessurerna som var ett stort tillskott pengar till universiteten som skulle användas till att få fler kvinnor som professorer – vilket ledde till att genusforskningen byggdes ut. Det fanns ingen historia av gay- and lesbian studies och därför blev queer i Sverige – mycket med hjälp av Tiina Rosenbergs bok Queerfeministisk agenda – en feministisk variant.
– Hade inte queer kommit hade jag inte blivit kvar i akademin. Jag hittade inga teorier som fungerade till min litteraturvetaruppsats. Så fann jag queerteorin och fick de analysverktyg jag behövde.

När hon började studera queerteori gick hon från homosexuell till queer. Först senare, när hon började med sin avhandling, insåg hon att hon var lesbisk. Hanna tänker en slags historia där hon skriver in sig själv:
– Jag kom ut 1991, när jag var 19 år. Det var typ Cecilia Neant-Falk (filmare och konstnär) som hade kommit ut som yngre. Jag hade inte kunskap om mitt historiska sammanhang, det var i bakvattnet av den lesbiska feminismen, vi gick på föreningen Lesbisk Nu och spelade Trivial pursuit och kastade dart. En gång i månaden gick vi på Hus1 och det var snack om att tjejerna skulle få söndagarna istället för fredagarna med argument som handlade både om att vi söp för mycket (bråk) och för lite (baren tjänade inte tillräckligt).

– Först med queer och Europride 1998 blev miljön så stor att vi kunde stratifieras. Innan det träffade man alla när man gick ut – på Hus1, på Bitch girl club. En trappa upp på Hus1 spelade Golden Ladies dansbandsmusik på bandspelare och jag brukade gilla att gå upp till dem. Det var klassblandat. Så fanns Kvinnohuset hela tiden där i bakgrunden. Jag hade hört talas om Kvinnohöjden med det var jag rädd för.
Hon berättar sedan om hur queer blev ett akademiskt projekt.
– På den tiden var RFSL inte alls med på noterna. Som teori är queer ett anti-identitetsprojekt men som aktivism har det på sätt och vis handlat om identitetspolitik, vilket fått såväl befogad som obefogad kritik.
Vad tänker du nu kring hur akademin och aktivismen fungerar när så många studerar genusvetenskap?
– Som akademiker och poet tänker jag att det finns ett intellektuellt ansvar. Det är ett arv som har med feminism och queer att göra, precis som Butler uttalar sig i olika politiska frågor, liksom postkoloniala teoretiker gör. Jag gillar det väldigt mycket men det är anspråksfullt och kräver stor integritet att vara en ”offentligt talande” intellektuell.
– Jag var väldigt aktiv 2011 och arrangerade påskuppropet mot utförsäkringar. Jag har skrivit mycket för Aftonbladets kultursida men det anti-intellektuella klimatet i svenska medier är så nedslående.
– Det är svårt att vara i en miljö som inte vill att man tänker. Så för mig får det poetiska språket nu ta större plats, och även akademin även om ekonomismen slagit igenom även där. Allt känns så fördummande.

Som intellektuell och som HBTQ-person vill Hanna Hallgren vara tydlig med att hon är socialist. Det innebär att hon inte tror på det kapitalistiska systemet och hon är särskilt orolig nu för att hela Europa ska falla samman.
Hon säger att hon inte tycker att det kan vara så att det bara kan finnas ett system och att alla försök att ändra det bemöts med ”vill du ha det som i Sovjet?”. Hon menar också att höger-vänster-dimensionen har funnits med i alla år inom HBT-rörelsen, från 70-talet med Grupp Viktoria, Liga lesbia och sedan Lesbisk front.
– I RFSL:s skrifter har jag funnit de som opponerade sig mot att tjejkvällarna skulle handla om socialistisk propaganda. Man såg det som att det fanns en vänsterfalang och en som ville att alla skulle vara med och att det inte ska vara politiskt.
– Vänstern har dock varit dålig på att tänka in rasism och homofobi och jag tänker på hur man ska kunna tänka in materiella skillnader och ideologiskt förtryck och hur man ska kunna tänka sig en värld som inte grundar sig på en vit manlig individ. Antingen tänker man att man är i en ordning man vill vara i eller så tänker man att man vill ändra på det.

– Jag är intresserad av att från filosofiskt-politiskt håll tänka vidare på en intersektionell bas som förnyar vänstern. Framöver tror jag det kommer att bli en tydligare skiljelinje inom HBT-rörelsen. Den stora familj jag vill vara med i är också politisk, men sprickan har funnits länge. Queerinstitutet är tydligt politisk vänster och antirasister.
Hanna menar att HBTQ-rörelsen ytterst bör handla om solidaritet och man kan inte vända sig bara inåt utan även skapa allianser med andra grupper. Hon säger att det finns politiska hållningar som inte tilltalar eller intresserar henne. Hon tycker rosa pengar är ett problem och hon tycker bland annat att QX i mångt och mycket är ett uttryck för rosa pengar – särskilt om man då jämför med föregångaren Reporter som hon menar var ett HBTQ-politiskt relevant magasin.

– För mig handlar rosa pengar om livsstilar – inte om finansiering för att inte bli beroende av staten – jag tänker på människor som lever sina liv genom pengar – människor som är nöjda och glada över att ha 500 kronor mer i plånboken utan att ha sociokulturella och ekonomiska orättvisor som drabbar andra i åtanke. När man har erfarenhet av förtryck och underordning har man ett ansvar för andra grupper och det rosa pengar handlar om är att vi är framme i ett system med individuella lösningar där vissa kan leva på det och det sättet.
– De rosa pengarna handlar också om att vi lever i en tid då alla ska bli entreprenörer. Vi har en tidsanda – jag fattar att man måste vara streetwise – men jag vill inte ha det systemet, det är inte den värld jag vill leva i där man exempelvis tycker jag ska tjäna pengar som poet.
Har det funnits en alltför stor press på att HBT-rörelsen ska vara enig?
– Det började med Europride 1998 som hade som slogan Unity through diversity, det är inte så himla lätt. Jag såg Alexander Bard i en samtalsserie på teve. Han sa att om han kan kalla sig bög kan han också använda ordet neger. Den hållningen är för mig vidrig och rasistisk och jag kan inte solidarisera mig med det. Samtidigt handlar det om att hålla många bollar i luften. Army of lovers och han som person har varit jätteintressanta – han har gjort mycket bra – framför allt många bra låtar – men jag vill inte vara med om ett sådant uttalande. På aktivistisk nivå är jag mest intresserad av att vara i ett tydligt HBTQ-antirasistisk vänstersammanhang. Det hänger ihop med min syn på vad som händer i Europa nu. Jag vill kunna vända mig emot det som jag upplever vara nyliberalism, oavsett i vilka sammanhang så avskyr jag det.

Hanna berättar att hon är intresserad av att känna igen sin egen överordning.
– Vi är inte immuna mot att förtrycka en annan grupp som vi inte tillhör. Min lyriksamling, Roslära, som kommer ut snart kommer att handla mycket om det. Länge höll jag på med min egen underordning, men man kan inte förstå underordning om man inte förstår överordning.
– Ska man tänka intersektionellt är det ett sammelsurium av över- och underordning.
Samtidigt efterlyser hon socialliberala röster.
– Jag längtar efter bra socialliberaler med en liberal version som utmanar det nyliberala projektet. Det vidriga är när man skapar en liberal politik som inte värnar minoriteter, jag minns Bengt Westerberg som hade sådana värnande ambitioner.
Hon ser stora problem med en liberal och antimuslimsk stat som säger att vi värnar kvinnornas och HBTQ-personerna rättigheter.
– Fernissan att de stödjer kvinnor och HBTQ-personer är så tunn, liberalerna måste sätta ner foten, även om jag har lite högre förhoppningar om vänstern är jag inte säker på att den klarar det heller.

På senare tid har vi sett sprickor i HBTQ-rörelsen som inte handlar om separatism utan om att några agerar mot paraden eller möten som andra arrangerat.
Varför tror du att det utförs aktioner mot HBTQ-festivaler?
– Spontant tänker jag att det handlar om att det finns ett överskott, när det är tillräckligt undertryckt och styrt då tror jag inte de riktningarna och rörelserna kan ta sig upp till ytan. En yngre generation av lesbiska vänder sig mot en äldre – överskottet innebär att det över huvud taget finns något att vända sig mot. När vi var 400 personer som gick i frigörelseveckan kunde jag inte föreställa mig en parad där folk inte stod och spottade på oss. Nu finns möjlighet att vända sig mot en rörelse samtidigt som man tillhör den.
En annan skillnad i communityt är att den tidigare konflikten mellan bögar och flator inte längre finns lika tydligt.
– Nu finns en queergeneration som inte ens tänker på det, de är tjejer och killar och transpersoner. I min avhandling handlade det om att bli separatist eller att underordna sig bögarna.
– Jag tänker att diskussionen också handlar om hur man ser på kön, transpersoner och den transsexuella, det finns många förklaringsmodeller som inte hänger samman utan existerar parallellt.

Hanna säger att skillnaden mellan att vara separatist och att störa ordningen är ett sätt att synliggöra vad man tycker att HBTQ-rörelsens lojaliteter bör finnas och man gör det genom att gå in i rörelsen i stället för att verka separatistiskt.
– Det finns en önskan att ändra på lojaliteterna och det är atypiskt att man inte gör det i egna rum.
– Jag tänker att jämställdhetspolitik och HBT-politik är projekt som drivits igenom när det funnits överskottsenergi i samhället. Det som oroar mig nu är att hela Europa håller på att gå åt helvete. Jag var inte rädd när jag kom ut 1991, nu är jag rädd för första gången på grund av krafter i Europa och med Sverigedemokraterna här – det handlar om att vi ska vara glada för att vi inte blir avrättade. Både för den feministiska och HBT-kampen så finns ett samhällsklimat som överskuggar allt som bekymrar mig. Jag hoppas att det ska skapas nya system för det här fungerar inte och det skapar fascister.
Hanna menar att även de berättelserna måste skrivas in i Prideparaden.
– Jag tänker att vi inte kan ha en historieskrivning där alla är överens förutom några ”bråkmakare”. Det finns nya politiska frågor där vi har olika uppfattningar. Jag anser inte att det finns någon opolitisk rörelse, inte heller att företag är med är neutralt. Man kan bli sur och tycka det är splittrande eller så kan man tänka att det är en vital rörelse där man inte behöver konsensus.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: