Semestrar i hembygden. Småland. Röda stugor. Träskor. Enkelhet och rättframhet. Vidöppna fönster och EM-vrål. Polkagrisar och dialekten som Gud glömde. Njuter solitärlivet. Av flera skäl varav ett är att jag med min internaliserade homofobi slipper presentera en flickvän i sociala sammanhang.
Ligger ledig och fri i hängmattan och surfläser hur gamlingar i min ålder som redan har hunnit resa sönder klotet rasar över krånglande vaccinpass. Alexander Bard presenterar ett sinnesutbrott över svenska myndigheters ”imbecilla idioti och inkompetens”. Lösningen på coronahelvetets följder stavas tydligen regeringsbyte. Tveksamt om man inte ens klarar att bilda regering, tänker jag. Pandemin hann knappt klinga av innan de stackars svenskarna måste flyga igen. Varför ens önska sig söderut när vi med klimatkris redan har fått tropisk hetta på hemmaplan? Jag ska icke kasta sten i glashus. För SOM jag reste med mina flickvänner innan vi fattade att det var osunt. Vi simmade med delfiner i Australien. Delade koja med ormar i Thailand. Sov under bar himmel på Ibiza. Lastbilsliftade till Fuengirola. Festade i New York, London och Barcelona. Båtluffade i Grekland. Sköna minnen men lika många förknippade med alla dessa främmande människor som nödtvunget måste få veta ens relationsstatus. ”Sisters? Friends?” Well, kind of but not really. Eller den gången jag reste med min då något yngre sambo och en anställd på hotellet frågade om det var min ”bebe”, alltså om min FLICKVÄN var min bebis. Jag har fortfarande inte kommit över det.
Jag skiter i vaccinpass och utlandssemester. Min förra kobo från Stockholm gör visit på Visingsö. Det är drinkmingel i granngården. ”Och det här är A, min före detta inneboende” säger jag för att förekomma eventuell misstänksamhet om att vi är ihop. Hon är ändå 25 år yngre.
”Kan du vara vänlig och sluta att kalla mig för ”din gamla inneboende”, säger hon när vi vinglar hem genom skogen.
”Jag skulle kunna vara din mor. Jag vill inte att de ska tro att jag är ihop med ett barn”, försvarar jag mig.
Kalla mig gärna paranoid men jag börjar misstänka att alla utgår från att samtliga penislösa i mitt sällskap är min liggpartner. Beviset kommer redan dagen därpå då min ytterst heterosexuella barndomsvän C tar med oss till den lokala potatisodlaren. När vi lastat bagaget med knölar får vi förklarat att det vimlar av (föga förvånande, vi är ändå i bibelbältets epicentrum) Kristdemokrater i trakten. Ön är tydligen numera även nedlusad av Sverigedemokrater.
Odlaren skickar ett ont öga bort mot några ladugårdar och ser sedan med en menande blick på oss som svettas i bilen.
En gång i tiden limmade vi på samma tjej. Eller rättare sagt jag limmade på hans tjej.
”Jag tar alltid debatten för att försvara invandrare, flyktingar – och er.”
Alla runt riksflatan ska med. Vi behöver ett dopp. Bromsar in vid den inbjudande skylten ”Vrixlösa Södergårds nakenbad”, men här blir det kalla handen. ”Den här bryggan är privat”, upplyser en snorkig köna (som vi kallar bitchar i Jönköping) och schasar iväg oss som vore vi en flock kreatur. Vi hänvisas till en annan strand som ligger i skugga och jag viker harigt ner mig men smider en lömsk plan om att gå tillbaka och säga att jag skriver om svenska nakenbad för en tysk bögtidning. Nöjer mig med att tipsa om det fina badet för svenska bögar. Övriga nudistälskare är så klart också välkomna. Möter ni en snål smålänning så hänvisa till Allemansrätten och hälsa från mig.
Svänger ner till en generösare brygga och träffar på en gammal rival. En gång i tiden limmade vi på samma tjej. Eller rättare sagt jag limmade på hans tjej. Men det är glömt och förlåtet nu. Vi pratar punk och svalkar oss i Vättern, som alltid har vett att hålla sig kylig oavsett regerings- och klimatkris. Sen måste han bara fråga. ”Är det din nya?” Hon tycks ju mer rätt i ålder men måste alla som hänger med en flata också vara flata? C bara skrattar och rycker på axlarna. Hon kan inte bry sig mindre.
När jag kommer hem till Stockholm så ringer hon och kan inte sluta flabba. Nu var det tydligen dotterns tur. ”Jag har länge velat fråga dig mamma. ”Är du och Mian ihop?” Vid bordet satt också mormodern, C:s nittiotvååriga mamma med och nu var det inget fel på den annars knackiga hörseln. ”Ja-a”, sa hon med eftertryck. ”DET har jag också undrat.”
Jag ger upp. Min internaliserade homofobi till trots så måste jag förlika mig med mitt öde. Tur bara att mina heterosexuella vänner inte är lika homofoba som jag.
