Ett transmilitant manifest

Foto: Lasse Rusk

Efter texten finns också en länk till filmen Sedelärande Instruktionsmusikal i Revolutionärt Uppförande  av bland andra Lasse samt en artikel som berättar om hur filmen kom till. 

———–
Transmilitanta brigaden är en sammanslutning av transpersoner som organiserar sig kring idén om kön som social konstruktion och som inte nöjer sig med att bara konstatera detta. Dom har gjort festivaler, ett fanzine och en transfeministisk powerpoint-presentation för att folkbilda och fotoutställningen ”Män är djur” som porträtterar gulliga små djurmän i en homoerotisk natur, och en massa andra grejer. 




Är trans och queer två begrepp som kan kombineras?


– Trans och queer kan va två begrepp, teorier, praktiker, identiteter, politiska val, verktyg m.m. Dom kan användas lite hur som helst av vem som helst och kombineras med vad som helst. Ett tydligt exempel på detta är folkpartiets ordkombination transliberal, ordet ger en kväljningar och bör inte uttalas om man precis ätit då det kan leda till stora kräkattacker. 
Vi kombinerar gärna trans och queer med varandra. För att få bästa möjliga samhällsomstörtande potential också tillsammans med feminism, antirasism och frihetlig socialism. Vi tillhör den politiska generation som tar oss an hela skiten på en gång, vi är dom mansbloggarna har varnat er för. 

Vissa menar kanske trans och queer inte går så bra ihop då queer ifrågasätter kön medan trans kan vilja byta från det ena könet till det andra. Men vi menar trans är en queer praktik, ett feministiskt redskap som handgripligt manglar sönder de så kallade ”två könen”. 
Att vara trans är att vara i rörelse. Att se att det utrymme vi fått tilldelat oss att leva på är minimalt och att i ständig kamp utvidga det utrymmet. 





Varför använder ni ett så militärt språk?


– För det första vill vi klargöra att vi tar avstånd från militären och dess förehavanden. Så som att låta arbetarklassungdomar döda och dödas i de rikas intresse, i dess funktion att upprätthålla de politiskt konstruerade nationsgränserna, dess byggande av en macho-identitet och dess vedervärdigt fula kläder. 
För det andra kan väl en brigad vara mer av nån slags folklig sammanslutning som verkar för att omkullkasta rådande ordning? Den ordning som den statliga militären upprätthåller. 

För övrigt råder ju ett postpolitiskt tillstånd där den politiska diskussionen kretsar kring politikers retoriska brister eller färdigheter och om deras slipsar. Det handlar mest om att sälja in ett klatschigt budskap, som att till exempel kalla sig för ett arbetarparti. En slags moderat ordvits där man tar ordet arbetarparti som har betytt en form för organisering av arbetarklassen och kampen för att förbättra dess villkor till att nu betyda en total nedmontering av hela den allmänna välfärden (som arbetarrörelsen har byggt upp). Den tragikomiska vitsen går ut på att ”arbetarpartiet” inte längre har som mål ett demokratiskt samhälle för alla utan istället ett samhälle i vilket arbetet blir det sätt man disciplinerar folket. 

Moderaterna är ju som bekant inte ett parti för arbetare och Transmilitanta brigaden springer inte omkring kamouflageklädda i skogen och leker krig.
 Däremot är vi nog vad man skulle kalla militanta i den mening att vi är en aning arga över att samhället allt för länge har fått tvångssterilisera våra kroppar, att våldet mot oss är så brutalt och att man sedan har mage att kalla oss psykiskt sjuka, att säga att vi lider av könsdysfori. Man konstruerar ett samhälle med två kön och sen sjukdomsförklarar man oss som vägrar spela med i den maskeraden. Vi är i allra högsta grad friska, vi går bara inte med på att pappa staten eller farbror doktorn bestämmer över vad vi ska ha för kön. 





Hur ser ni på pride och andra festivaler som anordnas av HBTQ-samhället?


– Det har ju förekommit en del utspel i media där man nu varnar för att nån slags extremvänster håller på att kidnappa Pride. Sanningen är mycket värre och skrämmande än så. Vi kan avslöja att Pride redan är kidnappat sedan flera år tillbaka av alldeles galna och extrema liberaler. Dom har förvandlat det som en gång i tiden kallades frigörelseveckan till ett kommersiellt jippo, en slags stadsfestival i HBT-kommunen sponsrad av multinationella tobaksföretag. Pridetåget är under ockupation och leds av dessa militanta extremister rakt in i en värld där alla är lika mycket värda för kapitalet så länge vi betalar för oss. 
Det farligaste som man kan göra i detta liberala samförståndsklimat är att påvisa att det finns en konflikt nånstans, att vi faktiskt inte är här på lika villkor. Att man inte kan säga att detta är en festival där alla är välkomna. Kritiken mot polisen till exempel handlar ju om att deras närvaro i tåget och på festivalen omöjliggör att papperslösa kan delta. Vi är ledsna att behöva säga det men vi är inte alla här på lika villkor, det kan komma som en svår chock men det måste ändå säga, det finns strukturer. 
Kampen för sexuell frigörelse kommer alltid hänga ihop med en antirasistisk kamp, med en feministisk kamp och med klasskamp. För hur fan ska man överhuvudtaget kunna tänka på sexuell frigörelse om man inte har nånstans att bo, eller är dödssjuk och utförsäkrad, om man tvingas leva gömd och sliter för 20 kr i timmen 12 timmar om dagen, om man inte ens har rätten till sin kropp och tid?

Artikel i tidningen Fria.nu

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: