”Queer är ett sätt att distansera sig från det som är fult”

Petter Wallenberg

Foto: Press

Petter Wallenberg är musikproducent, driver klubben Mums Mums och är chefredaktör för tidningen Mums. Han är också en av ”bögjävlarna”. 2007 gav han tillsammans med Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson ut boken Bögjävlar som kritiserade gaykulturens mittfåra – de bitchade om likriktningen och kommersialismen, campkulturens död och radhusifieringen.

Petter Wallenberg bodde i London, New York och Berlin i 12 år, pluggade konst och spelade i olika band. Boken skrevs när han var på väg hem. Efter boken har han och bögjävelkollektivet ordnat en mängd evenemang som till exempel en Voguebal och den årliga underklädesfesten under Pride. På Petters tidning Mums blandas olika grupper och sexuella identiteter. Petter vill att det ska vara kärleksfullt och med individen i centrum – öppet för alla utan att man kompromissar med tilltalet.
– Vi blandar alltid heteros med homos och transpersoner men inte ur en politiskt korrekt hållning – vi utgår helt från de personer och öden som vi själva tycker är spännande. Mums är en hyllning till camp-kultur.

Petter Wallenberg var en av initiativtagarna till protesterna mot dancehallartisten Sizzlas spelning i Stockholm i våras. Sizzlas låttexter innehåller uppmaningar till mord på homosexuella. Protesterna – som drevs av en grupp som kallade sig Rainbow Riot – blev till sist så starka att spelningen ställdes in. Detta fick stor uppmärksamhet i medier både i Sverige och i andra länder.

Debatten gick hög. I olika ringhörnor stod reggeafans som ville att Sizzla skulle komma och spela trots att de samtidigt förstod att han är homofob, i en annan reggeafansen som stödjer Sizzlas homofobi, i en tredje stod musikjournalister och intellektuella som diskuterade homofobin som en konsekvens av rasism och kolonialism. Efteråt är Petter mest arg på musikjournalisterna som han anser är kulturrelativister.

– Jag förväntade mig den reaktion som kom men man blev ändå paff. Om man pratar med folk som inte är insatta så förstår de inte vad diskussionen handlar om – om man sjunger om mord på en folkgrupp så är det väl självklart att alla måste vara emot!
– Men diskussionen belyste för mig problematiken i samhället idag – med kulturrelativiseringen och med att ställa minoriteter mot varandra. Många utgick från att det var rasism att kritisera Sizzla men så kan man bara säga om man utgår från att det inte finns några bögar på Jamaica. Det påminner mig om den mest obehagliga retorik som finns i riktigt homofoba samhällen – bland nazister, nationalister i Ryssland och Afrika som säger: ”hos oss finns inga homosexuella”. På Jamaica säger man att detta är något som väst har kommit på.
När protesterna mot Sizzla pågick diskuterades detta i många kulturprogram.
– Jag blev mörkrädd för samförstånden i public service där alla journalister satt och försvarade Sizzla.
Var det HBT-folk som kritiserade er inom Rainbow riot?
– Nej det var straight kulturfolk. De hade planerat att inte ens ha med mig i Kulturnyheterna när de råkade springa på mig i TV-huset. Nästa gång de skulle diskutera och jag inte ville vara med frågade de inte någon annan av cirka 700 personer i gruppen utan lät tre som stödde Sizzla diskutera.
Petter är mer arg på journalisterna än på de reggeaälskare som vill höra sin musik.
– Den värsta gruppen är de med kulturellt och intellektuellt kapital som smular sönder analysen. De förklarar att homofobin beror på kolonialismen. Man pekar ut en grupp som underordnad men glömmer att det finns mer underordnade inom den gruppen.
– Det finns också ett antagande om att här har vi det så bra här i Sverige, men så är det inte heller alltid på alla platser. Det var inte så lätt för mig som bög i förort. Dessutom så är mina närmaste vänner svarta och inte fan skulle någon av dem säga att ”det här är vår kultur”. Min bästa vän som är svart och transsexuell från LA – hon säger inte: ”this is black culture” – hon säger: ”what an asshole” om Sizzla.
– Vi säger ifrån för att det handlar om oss. När jag protesterar mot Sizzla så är det lika mycket en solidaritetshandling mot bögarna och flatorna på Jamaica som att jag själv som bög säger ifrån att ingen ska komma hit och sprida hat mot oss.

Petter upplever att det finns en trötthet hos den straighta medieeliten.
– De tycker inte vi ska klaga för vi har ju vår schlager och Pride och vi kan gifta oss och skaffa barn. De ser inte det förtryck som finns på Jamaica, i Ryssland och även här. Medierna styrs från Stockholms innerstad och där får man en förvrängd bild av hur det är att vara bög i Södertälje, flata i Rinkeby eller transperson i Nynäshamn.
Men Petter är nöjd med hur HBT-personer anslöt sig till protesterna.
– Det gjordes med en ilska som inte ofta syns i Sverige idag. Bilden av bögar som passiva och fåniga är cementerad i medierna och många var trötta på hur den offentliga debatten om HBT-frågor idag mest verkar handla om identitetspolitik, istället för det våld och hot som är vardag för många HBT-personer, inte bara på Jamaica utan också på många håll i Sverige.

Även om vita bögar i Sverige uppfattas som att ha privilegier är det just den homosexuella praktiken som fortfarande provocerar. I Sju länder bestraffas sexuella handlingar mellan män med döden: i Mauretanien, Nigeria, Sudan, Saudi-Arabien, Iran, Somalia och Jemen. I Iran gäller dödsstraff även för sexuella relationer mellan kvinnor.
Petter tycker också att diskussionen i Sverige ofta förs på ett väldigt abstrakt plan.

– En rörelse som vunnit många segrar börjar snart strida internt i stället för mot yttre konkret förtryck. Detta vände sig vi som startade Rainbow Riot emot. Vi ville skapa ett nytt forum där frågor som rör förtryck, våld och mord på HBT-personer tas upp. Ofta med en blick mot utlandet. Det är fortfarande en ny rörelse och mycket hållet på att utkristalliseras – men jag känner att en positiv förändring av HBT-debatten i Sverige är på gång nu.
– Samhället blir alltmer multikulturellt och att ursäkta homofobi inom vissa grupper på kulturell grund är lika med att tillåta att vissa HBT-personer förtrycks. Sverige måste titta på hur HBT-rörelser ser ut i andra länder – där den ofta är obunden från partipolitik. Mitt mål är att vi ska ha en HBT-rörelse som är helt fristående från röd eller blå politik och vågar stå upp för alla HBT-personers rätt oavsett ras, religion, politisk ideologi eller yrke.

Petter Wallenberg har börjat tvivla på queerbegreppet.
– Framför allt den senaste tiden har queerbegreppet blivit problematiskt. Jag hade definitivt inte problem med queer när jag bodde i London – där är det ett aggressivt begrepp som betyder bög. I Sverige betyder det vad som helst. Jag blev angripen av några som kallade sig queeraktivister och de använde begreppet queer som något som var mycket bättre än att vara gamla h, b eller t.
– Men sexuell läggning är ingen politisk hållning. Du kan vara flata som nazist eller radikalvänster.
– Jag tycker inte man bara ska ta ett begrepp vilket som utan begreppet måste beskriva vad du är sexuellt eller könsmässigt, inte vad du röstar på. Det finns massor med politiska forum, man måste hålla isär sexualitet och politik. Sexualitet är politiskt, men inte automatiskt. Du föds med sexualitet men inte med en politisk åsikt.

Petter Wallenberg har inget problem med att vara bög.
– Jag och mina flatkompisar som kommer från arbetarklassen – vi har inga problem med att vara bögar och lesbiska. Jag kritiserar q-ordet utifrån att queer är ett sätt att distansera sig för det som är fult, det som det är dödsstraff på. Det är som att kalla sig experimentell på Qruiser. När man vet hur djupt skammen sitter hos många av oss oavsett om du är OK nu så finns det ett arv från den resa du gjort. Det finns en styrka i att ta orden och vara det. När någon säger ”om man inte känner sig som H, B eller T” eller ”jag tycker inte om gayscenen”, då säger jag: ”Starta din egen bögscen! – Fyll ordet med det du vill att det ska vara”.
Vad tror du om communityn i framtiden?
– Jag tror det kommer bli mer och mer uppdelningar. HBT-människor är av naturen historielösa. Vi växer alltid upp i en miljö där ingen är som vi. Det första man gör när man kommer ut är inte att ta reda på sin historia. När man kommer till en klubb för första gången vill man träffa andra unga och är inte så intresserad av att höra vad de gamla har att säga.
– Därför kommer rörelsen hela tiden att pånyttfödas, separatisterna vi ser nu är ofta väldigt unga.

Hur ser du på de aktioner som gjorts mot olika Prideevenemang?
– Man tycker att HBT-rörelsen vunnit så mycket segrar att man blivit en maktfaktor som man kan ge sig på. Det blir som nazisterna som för nidbilder av judar som har makten och man därför måste sparka på. Det kan vara straighta män som attackerar bögar nu och det blir helt skruvat. Det är viktigt att vi börjat prata om det.
Vad tycker du om nöjeslivet nu efter boken?
– Jag gjorde helomvändning efter boken. Jag har sällat mig till lägret på de som slutat klaga på QX, klaga på scenen. Det känns som ett Stockholmssyndrom. Jag verkar hellre för förändring. Kör min klubb, det kommer jättemånga unga. Det betyder något och jag får mycket kärlek och uppskattning. Budskapet på min klubb är väldigt inkluderande – jag är mot uppdelningen i bögvärlden som grundas på utseende. Jag är stolt över att skapa något positivt istället för att sitta och klaga.
– I Sverige klagar man på privata initiativ som om det vore statliga verk eller en förening man är med i. Det behövs fler initiativ. Jag blir glad när folk startar egna små grejer. Man tjänar inga pengar. Vi får inga pengar för vår tidning, den påverkar och skapar en liten våg på vattnet. Jag vill se mer initiativ, det har blivit för mycket konsumentkultur.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: