”Normbrytandet blir problematiskt för mig”

Alexandra Larsson

Foto: Privat

Det blev även ett samtal om hur det kan vara att försöka passa in i Stockholms flatvärld och om de aktioner som de senaste åren utförts mot försvarsanställda som gått med i Prideparaden.

Alexandra satt i RFSL:s förbundsstyrelse i totalt 5 år. Hon jobbade hårt för att få RFSL att inkludera könsöverskridande i sin verksamhet. Arbetet bar frukt och 2001 inkluderade RFSL T:et i sin ändamålsparagraf. Alexandra var då mitt i sin kommautprocess men hade inte påbörjat utredningsprocessen än.
Sedan dess har transfrågorna tagit enorma steg framåt.
– Från att ha varit en perifer sidofråga har det blivit en av de viktigaste frågorna. När politiker nu talar om HBT-personer och transpersoners rättigheter så gör de det med självklarhet. Jag imponeras av politiker som säger nästan allt rätt och jag tror inte de läser spökskrivna manus från RFSL.
– När Tasso Stafilidis som riksdagsman för Vänsterpartiet år 2000 talade i riksdagen om könstillhörighetslagen var det jag som hade skrivit grunden till hans motion. Jag uppfattade det som att övriga ledamöterna såg honom som fullkomligt stollig. Kontrasten mot hur det lät i riksdagen under debatten om tvångssteriliseringar i våras är enorm. Och RFSLs sätt att argumentera mot tvångssteriliseringarna har varit helt otroligt bra.
Alexandra Larsson satt i RFSL:s förbundsstyrelse fram till 2008 och har sedan dess trappat ner på sitt politiska engagemang.
– Som person ligger jag ofta före min tid. När jag precis tröttnat så lossnar det. Så var det efter 2008. Jag gillar att sortera upp begreppen men det finns andra som är bättre på att vara unga och arga, båda sorterna behövs för att nå politisk framgång.
Vad var det som fick det att lossna för T-frågorna i Sverige enligt dig?
– Jag menar att våra framgångar kommit efter att vi började koppla ihop hbt-rättigheterna med MR-frågor Jag tycker det har märkts bland mina kollegor i Försvarsmakten. När kopplingen till MR-frågor blev tydlig verkade inte frågan så svår längre. RFSL har fått legitimitet genom att samarbete med Sida och arbeta internationellt. Hela RFSL är en annan rörelse nu mot när jag kom med, organisationen är mycket mer professionellt. RFSL är fortfarande en viktig aktör framför allt för att sätta tonläget i debatten. Tonläget som RFSL sätter i debatten spelar en enorm roll.
Nu känner hon sig lite vid sidan av i det politiska arbetet men hon var med på RFSL:s kongress och fick utlopp för sitt politiska engagemang genom att fortsätta utvecklingen av ett IT-system som stödjer kongressens talarlistor och yrkanden från påverkanstorget.
Hon berättar att hon under kongressen såg paralleller med hur det var för tio-tolv år sedan när RFSL i våras tog beslutet att även föra in Q.
– Jag känner det som att jag befinner mig i ett hörn och undrar vad som händer. Jag är ödmjuk inför det, jag tänker att det blir nog bra även om jag inte kan argumentera för det eftersom jag inte förstår. Så var det säkert för många när vi införde T:et.

Men hur känner du personligen för en uppluckring av könsnormer och kategorier?
– Min bästa vän har precis kommit på att hon är queer och det verkar finnas ett behov av en till bokstav utöver HBT. Det finns fortfarande saker att lagstifta om men frågan om normen är det nya svarta. Men det blir problematiskt för mig. Det är svårt för jag behöver min medicinska behandling och det bygger på att det måste finnas något som är kön.
– Det är knepigt när queerrörelsen så tydligt betonar normbrott, när jag själv känner att jag både vill och behöver anpassa mig till normen för att helt enkelt få en bra vardag där jag passerar. Förut kände jag mig utanför i flatvärlden för att jag hade handväska men nu upplever jag att femininitet också har en politisk laddning.
Alexandra undrar om Q:et har en dynamik i sig som en del kanske saknat i de fasta identiteterna.
– När jag började i RFSL talade man om gambögarna som ville att allt skulle vara som det var. Jag undrar om det är en sådan motsättning som finns nu. Men det som varit bra med RFSL och HBT-världen är att vi kunnat samsas över partigränserna. Kanske det nu krävs fler saker.
Vad tänker du kring de diskussioner som finns kring andra diskrimineringsgrunder och hur de samverkar?
– Jag tror på ett intersektionellt perspektiv där man ser till etnicitet, funktionshinder, sexism och social klass. Det är viktigt att kunna ha olika glasögon på sig när man tittar på samhället.
– Frågan är dock hur man ska kunna arbeta med normkritiska frågor och samtidigt stötta transsexuella. Och nu vill en del kasta in även antikapitalism och antimilitarism, vilket jag har problem med. Den strömningen är också mer högljudd.

Alexandra glider ofta över till att prata om hur det är att gå till Roxy och till andra ställen där lesbiska träffas. Hon minns när hon hade svårt att komma in på klubben Bitch som på den tiden inte självklart släppte in transsexuella och säger att hon fortfarande tycker att det är knepigt för henne att passa in i nöjesvärlden. Att politiken gått framåt innebär inte att toleransen inom flatvärlden är självklar. Därför är det lättare för Alexandra i den politiska världen där hon accepterats fullt ut för vem hon är.
– Visst är det stor skillnad på Bitch år 2000 och Moxy nu, det finns många kvinnor med långt hår och det är inte lika strömlinjeformat som då även om det hårda klimatet är likadant nu som då. Hur passar man in i något man vill tillhöra? Jag tänker att den tidigare flatigheten nu blivit queer, i båda fallen ska man bryta mot den kvinnliga könsnormen.
– Den sexuella identiteten kommer för de flesta ändå i första hand. Folk kollar: hon är nog flata. Men jag ser inte flatig ut, vad det nu är. Normen är att bryta mot normen. Det är så du markerar att du vill höra till. Men för mig är det viktigaste att passera som kvinna.
Hon känner att hon nu blir ”fel” på andra sätt.
– Ibland kan jag känna mig väldigt fel. Jag är militär, kör bil, äter kött, dricker inte alkohol och är liberal i flatvärlden. Det känns som trans har blivit mer av en identitet nu också. Att några hittar hem i att vara intergender där inget av könen känns bra. Jag ser dem mer som queer än trans. Deras beslut att definiera sig verkar ofta ha en politisk koppling också. Jag upplever att de verkligen inte har något problem med att provocera normen men det vill jag ju absolut inte (i alla fall om det gäller utseende). Det har varit så plågsamt för mig att inte passera, nu vill jag bli accepterad. Jag har ju äntligen landat i ungefär hur jag vill vara och se ut och försöker verkligen försöka njuta av att bara vara. Då orkar jag inte fundera på att bryta mot normerna igen, nu när jag precis slutat göra det genom att vara mig själv

Alexandra Larsson är major i flygvapnet och är suppleant i HoF– HBT-personer i försvaret.
Hur är stämningen inom Hof inför Pride i år efter att försvarets sektion i Prideparaden förra året utsattes för en motdemonstration av föreningen Ofog?
– Personligen tycker jag det är läskigt. Jag blev väldigt illa berörd förra året, trots att jag inte gick i sektionen. Jag har svårt att hantera det utifrån mina erfarenheter. Jag har inte så tjockt skal att jag skulle kunna skaka mig av det och det känns så väldigt orättvist. De som utförde motdemonstrationen spelar i demokratins gråzoner, det skrämmer mig för man blir väldigt hjälplös mot dem. Men stämningen i Hof är mer att ta nya tag. Jag hoppas verkligen att många kommer att gå i HoF-sektionen på paraden, annars har de vunnit. Själv går jag oftast med RFSL.
– Det är tufft att bli angripen av dem som man känner som sina egna. Jag tycker det är lika obehagligt som när nynazister angriper. För det är mer metoden än åsikterna jag har synpunkter på. Men hade det varit nynazister som gett sig på oss så hade nog det hela hanterats på ett annat sätt, särskilt Prideledningen hade agerat annorlunda.

Alexandra Larsson tycker att de som vill protestera mot militär och polis borde välja andra arenor än Prideparaden för det. Hon säger att de kan protestera vid militärens övningar istället för mot dem som kämpar för att försvaret ska bli en inkluderande arbetsplats.
Tror du att vi håller på att förlora en känsla av community?
– Det är svårt att säga men tydligt är att det finns flera organisationer nu än förut. Det är kanske ett tecken på att det finns behov av en större mångfald. Det kommer inte bli en brytning mellan bögar och flator, jag tycker inte det verkar finnas en spirande separatistisk lesbisk rörelse, däremot präglas klimatet mycket av ”ungdom mot vuxna”. Jag tror det finns lite av en ungdomsrevolt nu, man vågar sticka ut och vara radikal. Ett tecken på det är att det var RFSL Ungdom som tog tag i tvångssteriliseringsdebatten.
Hur kommer det att gå med Pride i framtiden tror du?
– Det är tydligt att någonting håller på att hända inom rörelsen. Men jag tror att Pride är viktigt på riktigt och att det kommer finnas kvar. Det finns en politik bakom även om man bara partar.
– Det finns inga tecken på att behovet att samlas inte längre finns. Det visade förra årets försök med Stockholm Pride i Kungsan. Processen att komma ut fortgår men uttrycket har blivit gladare och starkare med åren. Nu är det ett helt annat samhällsklimat med mullrande folkhav, hög volym och att ta plats. Och Pride är en familjehögtid för många.

Tidigare i QX.se-serien om vart vi är på väg: