Många anser att Europride i Stockholm blev startskottet för en gemensam HBT-rörelse, ett community som samlades i en festival som blev såväl politisk som årets nöjeshöjdpunkt. Tidigare fanns i Stockholm och övriga Sverige många mindre grupper som inte självklart upplevde att de hade så mycket gemensamt och som inte var engagerade i frågor som inte gällde den egna mindre gruppen. Lesbiska och bögar var splittrade och transpersoners rättigheter fanns ännu inte med i RFSL:s arbete.
– Innan Europride var hbt-communityt splittrat, säger Helena Westin. Alla satt i sina olika källare och det pågick ständigt olika krig mellan fraktionerna. Min analys då var att alla på ett machiavelliskt ”härska-genom-att-söndra-sätt” höll på att bekämpa varandra. Jag menade att det var ideologiskt viktigt att få ihop alla för om vi lyckades med det skulle vi bli många och om vi kunde rikta kraften utåt skulle vi kunna uträtta storverk.
– Vi ska fan få till det, brukade jag och Nicke Johansson (som var sekreterare) säga till varandra. Och det gjorde vi – helt klart kan man tala om före och efter Europride 1998 – det var då det formades ett synligt community.
Ja och visst blev det förändring. Från RFSL:s frigörelsevecka till Stockholm Pride gick med ett huj. En liten årlig demonstration som knappt fick någon uppmärksamhet alls blev en folkfest som tog över såväl medierna som stan. I Tantolunden skapades en stor oas – även om en del uppfattade det som ett zoo – där HBT-personer festade loss och övriga var avundsjuka för att de inte fick vara med.
Att Europride fick ett sådant genomslag kan nog delvis förklaras av att flera i arrangörsgruppen var kommunikatörer på olika sätt. Mediegenomslaget blev enormt. Och HBT-världen aldrig mer densamma.
Helena Westin hade utbildat sig inom kommunikation, reklam och PR efter att hon kom hem från de franska alperna där hon bland annat drev en bar på 80-talet. I Sverige lärde hon känna radikalfeminister och umgicks i utkanten av Lesbisk Front. Bland annat skrev hon i den feministiska tidsskriften Acca.
– Det var en enorm kontrast för mig att engagera mig i Pridearbetet. Jag ägnade också massor med tid under 1997 att få med lesbiska på tåget. Jag kämpade för att vi lesbiska också skulle vara med i parken och i Pride house för annars skulle det bara bli en bögfest.
Kommunikation är alltså Helena Westins specialitet. Hon har varit VD för en reklambyrå, och marknadschef på Svenska Spel och mobiloperatören 3. Varje gång hon byter jobb brukar det bli rubriker i tidningarna. Hon har blivit känd för att ge sig in i stora utmaningar. Den där gången för snart 15 år sedan var uppdraget att få en hel mängd olika grupperna att sluta bekämpa varandra, jobba tillsammans och i stället bilda ett större community.
– Det var förstås en enorm utmaning att ge sig på den förtryckarmekanism som genom historien lett till att subgrupper bekämpat varandra istället för att samarbeta mot en gemensam fiende.
Nu blir hon orolig när hon hör om attacker mot hbt-festivaler.
– När jag hörde tala om bråket på seminariet i Göteborg och om dem som kallar sig ”Folkrörelsen mot hbtq-festivalen” då tänkte jag att de känner sig säkert utanför och att deras ilska är befogad.
– Men när sedan personer som Alexander Bard går i motattack och vi får krig inbördes så inser jag att vi fortfarande är förtryckta eftersom vi så lätt splittras och börjar kriga mot varandra istället för att rikta energin och engagemanget mot de verkliga hbtq-fienderna.
Är vi tillbaka där nu när vi måste hacka på varandra?
– Det finns många negativa rörelser just nu i storsamhället. Därför behöver vi hålla samman och det kan vi bara göra genom att bejaka mångfalden inom communityt och vara solidariska med varandra. Det är för hela samhället som vi måste göra det. Det är vår framgångssaga i Skandinavien att vi inte splittrar oss. Vi måste ha större grupper för vi är totalt inte så många i vårt land.
Men vad är det vi ska kämpa för? Har vi inte fått igenom våra krav nu?
– Jo, vi har fått igenom en otrolig massa fantastiska saker, men jag tycker att det finns många obehagliga tendenser, både här hemma och utomlands. Extrema rörelser har medvind och då gäller det att vi är på vår vakt kring demokratin, mänskliga rättigheter och allas lika värde. Det här med mångfald är lätt att säga men svårare att leva upp till. Jag vet att många unga hbtq-personer har det tufft i Sverige, självmordsstatistiken är förfärlig. Och det finns massor att göra om vi går utanför Sveriges gränser, där är det grundläggande MR-frågor.
– Jag tycker att den inre splittring som den senaste tiden visat sig runt olika Pride-evenemang innehåller oroväckande tecken på att solidariteten luckras upp och energin riktas inåt mot varandra istället för mot de verkliga motståndarna. Det är ju tufft att vara i minoritet och ibland är det stenhårt kring vad som accepteras som godkänt lesbiskt beteende. Det kan vara tufft att vara en flata som inte passar in i flatnormen.
Och behöver vi verkligen Stockholm Pride? Till vad?
– Jo, det blev tydligt förra sommaren att Stockholm Pride behövs. Vi behöver ett eget rum och det får vi i år igen. Det var en fantastisk idé förra året att ha ett öppet Pride och inta Kungsträdgården – och hade det funkat hade det varit fantastiskt, men tyvärr visade det att Sverige inte är så öppet och tolerant ännu att vi klarar ett öppet Pride.
Men kanske räcker det inte att gå tillbaka till inhägnaden i Tantolunden. Allt fler ordnar nu aktiviteter som är mer separata. Och det är även något som Helena Westin känner behovet av. Hon menar att även Pride house i Kulturhuset blivit lite väl öppet.
– Jag vill gärna ha lite mer separatism – hellre tillbaka till en skola där det bara är vi och inte massor med turister. När kulturdelen fanns i parken var det fantastisk, den sköna grejen är ju att vi är jättemånga och känslan att då vara på samma ställe är häftig.
Hon är inte så intresserad av det glammigt bögiga utan tillhör dem som vill gå på seminarier och ta del av kultur.
– Jag blir inte arg på det men jag kan bli lite trött på glittret. Vi har ju skapat hela schlagerfenomenet. Det är jättekul men det ska vara både och. Alla yttringar behövs, vi ska ha mångfalden i communityt där vi kan gå emellan schlager och anarkafeminismen. Båda behövs, det är mångfald!
Men i år är inträdet till Pride park dyrare än någonsin.
– Vi måste hitta andra sätt för dem som inte är bemedlade att komma in. Jag har från dag ett sagt vi måste ha egna pengar den dagen staten inte skjuter till pengar, det kommer jag jobba för i RFSL också när jag nu kommit med i Förbundsstyrelsen.
– Ju mer accepterade vi blev desto mindre pengar kommer vi få. Vi måste skapa egna intäkter för staten kanske inte alltid prioriterar det vi bryr oss om. Våra egna, rosa pengar behövs, för de ger oss makt.
Vad tror du om hbt-communityts framtid?
– För några år sedan sa jag vi hade spelat ut vår roll och vi måste rikta vårt fokus mot hbt-förtrycket i omvärlden. Men Stockholm Pride förra året visade att vi måste hålla kastrullen kokande, vi måste vara många och hålla varandra i händerna och kämpa tillsammans. Sedan behöver vi en livaktig debatt och ifrågasätta oss själva. Men det måste ske respektfullt sätt och vi måste komma ihåg att den största fienden ligger utanför vår grupp.
Läs Annika Hamruds presentation av artikelserien på QX.se:
Annika Hamrud tar pulsen på HBT-rörelsen
Uppdaterad 2016-11-15
