Jag tror att många grundar sin uppfattning om HBT-rörelsen i den tid man själv kom ut. Kommautperioden är ofta en intensiv upplevelse då man såväl finner sig själv som andra människor. Många lämnar ett umgänge som man inte längre känner sig hemma i för att gå in i en ny gemenskap. För en del är kommauttiden kort och intensiv, andra tvingas komma ut hela livet.
Vi som kom ut för flera decennier sedan uppfattar lätt allt som har skett efter det som en ren framgångssaga. För många finns det också en tidpunkt då man tog ett steg åt sidan och började engagera sig i något annat än HBT-frågorna eftersom de inte längre kändes lika brännande. Andra har hållit sitt engagemang brinnande i flera decennier eller kommit in i det senare, när frågorna har ställts på ett sätt som passat bättre. Framgångarna har inte gällt alla på en gång, varje reform har i praktiken gällt en grupp i taget, samtidigt har de politiska reformerna lett till en större acceptans i storsamhället för fler av oss.
När jag kom ut i början av 1980-talet fanns två tydliga alternativ för lesbiska tjejer i Stockholm:
1. Klubb Timmy. RFSL Stockholm låg på Timmermansgatan och på torsdagarna var det tjejkväll.
2. Lesbiska Feminister som höll till på Kvinnohuset i Snickarbacken.
Eftersom båda dessa platser kändes skrämmande hängde jag i början på gaydiscoställena Confetti och Cha Cha, där de flesta kvinnor var faghags och inte lesbiska.
RFSL och LF var tydliga politiska organisationer. RFSL fungerade som stöd för dem som hade svårt att komma ut som homosexuella och arbetade politiskt för att påverka riksdagspolitikerna, kvinnorna på Kvinnohuset var socialister och separatister. På Kvinnohuset skulle man öppna sig i ”rundor” och prata om sina känslor. Jag hade svårt för den intimitet som förväntades av mig på Kvinnohuset och valde RFSL:s tjejkvällar. Jag hade också behövt byta stil för att passa in på Kvinnohuset och även om jag senare var med på olika separatistiska arrangemang kände jag aldrig att jag passade in i den gruppen. Inte för att det för den skull var så mycket lättare i andra sammanhang. Jag har alltid varit en politisk person men de första åren var det inte politiken jag sökte här.
Jag umgicks både med lesbiska och bögar och inte långt efter att jag kom ut smittades en av mina vänner av aids. Förutom det skrämmande i att vänner insjuknade och dog ifrågasattes bögkulturen, RFSL fick pengar från kommunen och flyttade till Sveavägen till ett stort hus. Bögkulturen skulle ut ur garderoben, bort från parker och mörka klubbar. Men utanför lokalen hängde fortfarande den rosa triangeln, den som påminde om nazisternas läger, och under frigörelseveckan hölls en tyst minut för dem som dött i lägren medan vi släppte rosa ballonger som steg mot himlen. Snart tog det röda bandet över som symbol och den tysta minuten blev i stället en stund för att hedra dem som just dött.
I frigörelsemarschen ropade vi: ”Titta här kära vänner, här finns kanske nån du känner”, lesbiska feminister hade en egen avdelning i lila, de trummade och ropade ”leeeeesbisk!” Sammanlagt var vi egentligen bara en liten tropp som gick genom stan och sedan samlades framför scenen i Kungsträdgården. Där stod Pia Garde och Stig-Åke Pettersson på scenen och Janne Hammarlund sjöng. Jag minns det inte själv men jag har förstått att Eva Dahlgren sjöng där en gång på 80-talet, innan hon blev känd och samtidigt anonym.
Under veckan innan var det festerna som gällde, torsdagskvällarna var viktigaste dagen under året då RFSL hade sin stora tjejfest på BZ. Dit kom hela Sveriges flator, första gången jag såg alla dessa snurrade det nästan för ögonen. Det var stort. Resten av veckan ägnades åt seminarier i just – seminariecentret och jag var alltid för trött för att också orka med den stora finalfesten på lördagskvällen.
Under de första åren i Hus1 på Sveavägen gick jag både på tjejkvällar och på andra kvällar. Discot hette Pride, mot gatan hade Rosa Rummet och restaurang Alice B fönster. Ett tag hade vi tjejkväll på lördagar och jag brukade hjälpa min flickvän att bära 12-tummare dit så att hon kunde DJ:a.
När jag kom ut i Stockholm som 22-åring sågs jag som väldigt ung och jag fick höra berättelser om hur tufft det hade varit tidigare. Det berättades historier om hur lesbiska hade delat upp sig i butch och femme på Klubben Diana, nu gjorde man inte längre så eftersom man skulle vara jämlika. Bisexuella ansågs vara fega. Dragshow var mycket populärt med After Dark och Surprise Sisters som främsta grupper, även om varken Christer Lindarw eller Lars-Åke Wilhelmsson hade kommit ut som bögar. De uppträdde på AD som var en efterföljare till gamla klubben After Dark och som nu höll till på Hasselbacken på Djurgården.
Transvestiter var äldre heterosexuella män i tantkläder som ibland dök upp, transsexuella träffade man aldrig i gaysammanhang och några andra transidentifierade kände vi inte till. I kvinnoseparatistiska sammanhang var transsexuella inte välkomna. När begreppet queer dök upp var det i sammanhang med Queer Nation, queer var ett kaxigare begrepp än gay men hade i princip samma betydelse som HBT fått nu.
Nästan alla lesbiska hade kort hår, att klä sig alltför feminint var konstigt, att gå över gränsen från det androgyna och sätta på sig en kostym eller slips var nästan lika konstigt. Gay betydde oftast bög men användes också av kvinnor, ofta innebar det att man inte ville använda begreppet lesbisk eftersom det sammankopplades med socialistisk politik. På samma sätt skiljde lesbiska feminister mellan lesbiska och homosexuella kvinnor, att vara lesbisk var mer än politiskt val än att vara homosexuell.
Jag läste kontaktannonser i Londontidningen TimeOut där det stod GW och GM (gay woman och gay man) och jag tog mig till legendariska lesbiska klubben Gateway på Kings road i Chelsea (1930-1985) – men jag vågade inte gå in. Istället hamnade jag på gaydiscot på Leicester square där jag till dörrvakten som påpekade att det var gaykväll för första gången högt sa: ”I am gay” – och där jag blev raggad på av en sydafrikansk bög som tog mig för pojke.
I Paris tordes jag mig till sist in på den mytiska klubben som jag nu inte ens minns namnet på, men väl inne upptäckte jag att det var fel att komma dit utan smink och i byxor och blus. Här var det high femme som gällde – några modeller hade manligt sällskap medan de kollade in tjejer.
Det gick helt enkelt inte att flyta mellan ställen och platser eftersom varje grupp eller klubb och land hade olika kriterier för hur man skulle bete sig för att passa in.
På den tiden ville inte transsexuella kopplas samman med homosexuella eftersom det skulle kunna innebära problem för dem i deras könsbytesutredning. Homosexuella å sin sida jobbade hårt för att försäkra sin omgivning om att de ville vara det kön de fötts i – kampen handlade om den sexuella läggningen, inte könsidentitet eller uttryck. Transsexuella ville inte synas, de ville efter könsbytet smälta in och glömma sitt tidigare liv.
Det var heller inte självklart att bögar och lesbiska skulle umgås eller kämpa tillsammans. Solidariteten mellan olika minoriteter var inte särskilt stark – man drev olika kamp och hade olika kultur och nöjesliv. Bögarna levde ut sexuellt, den del av böglivet jag träffade på var en ungdomskult. Lesbiska feminister arbetade mot våldtäkter och hjälpte kvinnor som misshandlades av sina makar. Andra var mer ”kulturfeministiska” – de intresserade sig för östasiatiska religioner, åt vegetarisk mat och levde separatistiskt.
Lesbiska feminister utforskade och lärde sig om sina kroppar, men var emot objektifiering. Man föredrog sensualitet framför sexualitet eftersom sexualitet var något som sammankopplades med patriarkatet. Jag minns särskilt ett reportage i Kom Ut av journalisten Monica Engström som handlade om raggtips för tjejer. Hon menade att bästa stället för ett knapplöst knull var vad som då hette Kvinnohögskolan – Kvinnohöjden utanför Borlänge. Detta var inte populärt att säga, men stämde med min erfarenhet av besök där.
Under den här tiden var frågor om partnerskap och adoption ännu tidiga. Vi hade inte riktigt kommit till rättigheterna utan jobbade fortfarande med att bli av med förbud och tydlig diskriminering. Vi hade just blivit av med sjukdomsstämpeln och utretts av den stora ”Homosexutredningen”.
1986 startades Tidningen Reporter av Stiftelsen Rosa Triangeln. Jon Voss var chefredaktör med Dodo Parikas och efter en tid kom Mian Lodalen och Karl Grogarn som reportrar. Martin Loeb och sedan Petra Igemark höll i ekonomin. När Jon började skriva ledare om vad han kallade ”gaysamhället” kände jag att han var något på spåret. Jon ville skapa en större samhörighet, över gränserna och mellan olika grupper. Samhörigheten skulle befästas via såväl organisationer, kultur och privata restauratörer. För att möjliggöra en levande och konstant gaykultur behövdes krogar att gå till, ansåg Jon, som var en av de medvetna bögarna som också fanns på vänsterkanten. Hans vision påminde om gaysamhället jag läste om i TimeOut – där Gay till skillnad från i Nöjesguiden var en egen kategori i evenemangskalendariet. Tio år senare la Reporter ner, gratisbilagan QX blev kvar.
Embryot fanns men det vi nu kallar HBT-samhället tog inte fart förrän Europride kom till Stockholm 1998. Det var vändpunkten.
För mig känns det som om allt sedan kommit i en rasande fart. Rörelsen fick en enorm kraft och vi tog alla hårda strider – och vann dem. Vi fick diskrimineringslag och samboskap, partnerskap, krav på heterosexualitet för transsexuella avskaffades, vi fick adoption och insemination, kom med i hetslagstiftningen och äktenskap och nu till sist ska tvångssteriliseringar avskaffas och ensaminsemination och surrogatmödraskap utredas. HBT-begreppet tog över, vi fick queerteori och normkritik som nya och konstruktiva verktyg i våra analyser och inte minst ledde den nya stoltheten till att vi började tala om våra rättigheter som mänskliga rättigheter. HBT-begreppet – som i Sverige står för Homo-, bisexuella och transpersoner, har också börjat samsas med ett separat Q.
Mer om det kan du läsa i QX.se:s serie om HBT-samhället som startar nu.
Uppdaterad 2022-07-29
