För en tid sedan tog Karolinska Sjukhuset i Stockholm ett beslut om att stoppa hormonblockerare, även kallat stopphormoner, för barn och unga som lider av könsdysfori. Beslutet upplevs som taget ur luften och saknar stöd såväl av Socialstyrelsen som svensk lagstiftning. Ansvariga vårdgivare menar att det är en försiktighetsåtgärd. I förgrunden av detta beslut står vår regering handfallna och väljer att inte vidta några åtgärder.
Så hur kommer det sig att sjukvården stoppar behandlingar av barn? Det är tydligt att de senaste årens negativa uppmärksamhet i media har påverkat beslutet. I beslutet skriver sjukhuset bland annat att behandlingen är kontroversiell. En annan anledning som lyfts fram är ett domslut i England som fastslagit att barn inte kan ge samtycke till könsbekräftande hormonbehandling, men de underlåter samtidigt att nämna att ytterligare ett domstolsavgörande har kommit som säger att föräldrar visst kan ta beslut om sitt barns hormonbehandling. Den forskning som nämns i beslutet ger heller inget stöd för att ett stopp för hormonbehandlingar skulle resultera i bättre mående för de barn och unga som berörs. Hormonbehandlingar för unga transpersoner är inget nytt i Sverige, det finns gott om beprövad erfarenhet i vården att denna behandling är effektiv för att förbättra unga transpersoners psykiska hälsa. Det har dock visat sig vara svårt att bedriva forskningsstudier på vården med hög evidensgrad, eftersom det vore djupt oetiskt att ha en kontrollgrupp som inte får vård.
Den psykiska och fysiska hälsan hos transpersoner i Sverige är låg, all statistik pekar åt samma håll. Gruppen transpersoner är också överrepresenterade i suicid-statistiken även detta innan Karolinska Sjukhuset valt att stoppa hjälpen som är många unga transpersoners räddning. Runt om i landet har nu andra vårdinstanser följt Karolinskas fotspår och även de stoppa hormonbehandlingar för unga transpersoner, vilket gör att barn och unga över hela landet nu stängs ute från vård som kan rädda deras liv.
Just nu riskerar vi att många barn och unga lider av en mer försämrad psykisk och fysisk ohälsa och flera kanske tar sitt eget liv – vem tar ansvar för att unga individers liv står på spel? Föräldrar till unga transpersoner är oroade för sina barns hälsa, unga transpersoner själva känner desperation att få den vård de behöver.
Den könsbekräftande vården, både för barn och vuxna, har länge varit eftersatt och haft otillräckliga resurser. Köerna är oerhört långa och enheterna som jobbar med könsdysfori har svårt att rekrytera personal. Vid årsskiftet blir vården nationell högspecialiserad vård. Regeringen måste ta sitt ansvar och se till att vården får tillräckliga resurser att ta emot de som behöver vård, läget är akut! Regeringen måste också få ändan ur vagnen och hålla sitt löfte om en ny könstillhörighetslag, det är ovärdigt ett land som Sverige att personer måste uppsöka vård för att få ändra sitt juridiska kön.
Lagen är tydlig, hälso och sjukvårdslagen är mycket tydlig, barn och unga har rätt till vård. Hur kan vården tillåtas påverkas på detta sätt av den mediediskurs, den skrämselpropaganda, som för tillfället råder? Hur kan detta hända och vem bär ansvaret? Är det Karolinska Sjukhuset som ska ta ansvar för dessa oskyldiga barn och ungdomar som inte ser någon annan väg än att inte längre leva, och hur planerar de att ta hand om alla de som nu nekas vård som de behöver? Vård ska ges efter behov, inte åsikter.
Lea Larsson som är initiativtagare till #våregentalan ställer sig kritisk till media och den journalistik som idag sprider felaktiga budskap om transpersoner och i sin tur bidrar till orättvisa och ojämlikhet.
Vi står bakom denna kritik, media behöver ta ansvar.
