Först och främst vill jag vara tydlig med att jag inte tillhör någon politisk organisation, även om min värdegrund vilar på alla människors lika värde. När jag läser Peter Wallmarks replik i QX den 3 augusti till Liberalerna blir jag uppriktigt förvånad över att en person, som sitter som gruppledare i ett av Sveriges största partier, använder sig av så mycket härskarteknik och mästrande i sin argumentation. Det blir även uppenbart att han inte är påläst och insatt hur situationen ser ut för många HBTQ+ personer i Sverige 2021.
Wallmark väljer medvetet att provocera genom att kalla Pride för en ”vänsterextrem rörelse” och jag undrar stillsamt vad han bygger sina påståenden på? Det finns nämligen ingen underbyggande fakta kring detta och att det skulle vara negativt att ”Pride har kidnappats till det politiska spelet om vilket parti som är mest öppet och tolerant” förstår jag inte överhuvudtaget. Det bör väl snarare vara så att alla partier vill strävar efter att ses som öppna och toleranta? Vill inte SD vara i bräschen, eftersom de ofta lyfter sin stolthet över sitt land, som ju i sig är ett av de mest öppna och HBTQ-vänliga länderna i världen?
Även påstående att ”det finns en tyst majoritet som anser att Pride inte längre representerar dem” ställer jag mig frågande till. Vad stödjer sig Wallmark detta på? Nu vet jag visserligen inte om SD-gruppledaren i Stockholm har ett stort HBTQ+ umgänge och deltar i Pride-aktiviteter på veckobasis, men jag som skådespelare och dramatiker till en HBTQ-monolog, som har spelats över 680 gånger sedan 2013, möter i princip dagligen väldigt många inom regnbågsspektrumet. Min föreställning spelas mellan fem till femton gånger i veckan under terminerna och många av de barn, ungdomar och vuxna, som jag möter, har inte alls den uppfattningen, utan kan till och med ibland känna att enda gången, som de kan känna sig fria och våga vara sig själva, är den veckan (eller dagen … ) som Pride anordnas på orten, som de är uppväxta i.
Kanske läser jag in för mycket i det Wallmark skriver om att homosexuella har haft rättigheter i ett par decennier och att toleransen och acceptansen ”generellt inte har varit några problem i Sverige på årtionde”, men det gör mig ändå bekymrad över en sådan okunskap och nästintill nonchalans över hur det egentligen ligger till i Sverige. År efter år publiceras rapporter från myndigheter och organisationer, utan någon politisk agenda, som visar på skillnader i hälsa, sett ur ett negativt perspektiv, bland HBTQ+ personer, jämfört med den övriga befolkningen. Ska vi dessutom nöja oss när det fortfarande är så att en homosexuell man inte har samma förutsättning, som en heterosexuell man till att ge blod. Nej, vi har lång väg kvar och bör vara föregångsland i samtliga HBTQ+ frågor.
Avslutningsvis vill jag lyfta det Wallmark skriver om att även de har homosexuella inom partiet, vilket än idag förvånar mig. Visst, jag känner själv ett flertal HBTQ+ personer, som är SD-sympatisörer, men det förvånar mig att man inom regnbågsparaplyet väljer att rösta på ett parti, som under alla år i riksdagen inte har stöttat en enda hbtq-reform.
