Det har länge varit ganska tyst i Sverige kring äldre hbtqi-personers erfarenheter. RFSL har under de senaste åren jobbat mer aktivt för att organisera de röster som finns och lyfta fram de perspektiv som är särskilt viktiga för den åldrande generationen inom hbtqi-communityt.
Genom en enkätundersökning 2019 fann RFSL att det finns en utsatthet för ofrivillig ensamhet bland hbtqi-personer över 60 år. Den hänger ihop med att inte kunna vara öppen med sin sexuella läggning eller könsidentitet och att inte ha kontakt med andra hbtqi-personer. Undersökningen visade också att det finns ett stort intresse för särskilda gemensamhetsboenden för seniora hbtqi-personer, såsom seniorboendet Regnbågen på Gärdet i Stockholm. RFSL vill att det ska satsas mer på trygga mötesplatser och boendeformer för äldre hbtqi-personer, för att skapa förutsättningar för en meningsfull tillvaro och motverka ofrivillig ensamhet.
En annan prioriterad fråga för RFSL är den om ett hbtqi-kompetent bemötande inom äldreomsorg och socialtjänst. Anna Siverskog visar i sin avhandling från 2016 att äldre hbtq-personer ofta bär på en oro inför åldrandet och ett eventuellt ökat vårdbehov. En sådan oro är vanlig hos de flesta äldre, men hbtqi-personer oroar sig dessutom för vilket bemötande man kommer att få och för om man kommer våga och kunna vara öppen. Denna oro beror både på tidigare negativa upplevelser från mötet med vården. men även på att hbtqi-personer i denna generation har levt i en tid då förtrycket mot hbtqi-personer var djupt förankrat i samhället och där homosexualitet klassades som en sjukdom
Ett ökat omsorgsbehov innebär en situation där man behöver släppa in främmande människor innanför ens privata sfär. Många hbtqi-personer som idag är äldre har under livet varit väldigt restriktiva med vilka de är öppna för och släpper in i det privata, av en reell rädsla för att stöta på fördomar, hot, våld och negativa attityder. Därför är det extra viktigt för äldre hbtqi-personer att kunna känna förtroende för de som ska komma in i ens liv genom äldreomsorgen eller socialtjänsten. För det krävs att personalen kan ha ett öppet samtal utan att känna sig obekväma eller osäkra på hur de ska uttrycka sig korrekt, vilket riskerar att leda till tystnad.
I en studie som ingår i en kommande avhandling visar Sofia Smolle att att socialarbetare, och andra som möter äldre transpersoner i behov av stöd och hjälp, i dagsläget behöver ökad kunskap och kompetens kring terminologi, erfarenheter och potentiella behov. En utmaning handlar om att inte våga ställa frågor kring könsidentitet och könsuttryck till äldre, av rädsla för att det ska uppfattas som kränkande behandling. Konsekvenserna av detta blir att könsidentitet och könsuttryck inte uppmärksammas samt att eventuella behov kopplade till detta osynliggörs.
Det räcker dock inte med enstaka punktinsatser. För att se verklig praktisk effekt av kompetenshöjande insatser behövs även resurser för att skapa kontinuitet och långsiktighet inom den verksamhet som möter äldre. Siverskogs pågående studie visar att ett stort problem är resursbristen inom äldreomsorgen och de nedskärningar som skett de senaste fyrtio åren, som gör att det helt enkelt inte finns tid för några längre samtal mellan personalen och de äldre. Att förbättra villkoren för hbtqi-personer inom äldreomsorgen handlar alltså om att föra ett arbete på flera nivåer, där bättre arbetsvillkor är en viktig del. Även att höja utbildningsnivån inom äldreomsorgen och säkerställa att alla utbildningar inom människovårdande yrken har ett hbtqi-perspektiv skulle kunna förbättra hbtqi-kompetensen hos dessa yrkesgrupper avsevärt i framtiden.
Äldre hbtqi-personers erfarenheter får inte glömmas bort och vår oro behöver tas på allvar. RFSL har gjort en resa för att synliggöra oss seniorer och lyfta de här frågorna. Nu vill vi se att det här också prioriteras politiskt inte minst i landets kommuner, för att säkerställa att vi inte hamnar mellan stolarna. Även om håret har grånat är vi värda en färgglad ålderdom fylld av regnbågar.
RFSL:s seniornätverk genom
