Kommunisterna dömde homosexuella till långa fängelsestraff eller låste in dem på psykkliniker. Nazisterna skickade dem till döden i koncentrationsläger. Fascisterna fängslade och förföljde. Islamisterna kastar homosexuella från tak eller hänger dem från kranar.
Homosexuella förföljs av otaliga stater, diskrimineras i ännu fler och döms till dödsstraff. Homosexuella är alltid måltavlor för mänsklighetens ondska, oavsett vad den för tillfället klätt ut sig till.
Förföljelserna tillhör inte det förflutna, de pågår här och nu. Diskrimineringen är ännu mer utbredd. Homosexuella nekas i land efter land likhet inför lagen.
Ett land är inte bara vad det gör, utan också vad det tillåter. Homosexuella ungdomar skickas till fysiskt och psykiskt smärtsamma omvändelsekliniker.
Här hemma i Sverige fick homosexuella vare sig adoptera eller gifta sig in på 2000-talet. I många familjer och områden är det alltjämt omöjligt eller förknippat med stor fara att vara öppet homosexuell. Varje dag riktas det fysiska och psykiska slag mot homosexuella, på vanliga skolor och arbetsplatser. I Sveriges närområde förbjuds information om homosexualitet. Man ska helt enkelt känna sig ensam, onormal och oönskad. Helst ska man inte finnas.
Även här hemma höjs rösterna mot Pride och regnbågsflaggan. ”Man får väl göra vad man vill i sängkammaren, men det där är bara trams.” Men tro mig, det handlar inte om sovrummet, det handlar om att inte behöva fly från hot om våld, inte vara rädd, inte hånas, inte bespottas, inte mötas av förakt på vårdcentralen, inte behöva skicka lagtexter till myndighetspersoner, om och om igen.
Jag har slagits för mina och andras rättigheter. I debatter, i beslutande församlingar, på illegala klubbar i muslimska länder, på gatorna i gamla östblocket, i mitt klassrum och bland mina vänner. Det har behövts och det behövs, och det hade aldrig varit möjligt utan den gemenskap som finns i Pride.
Vi har inte vunnit våra segrar för att vi har gjort anspråk på att vara svaga offer. Vi vinner för att vi är starka, vi vinner för att vi har rätt och vi vinner för att vi omfamnar dem som omprövar.
Identitetsvänstern försöker använda Pride mot högern. Brölhögern försöker använda Pride mot vänstern.
Vänstern är arg för att det är militärer bland Prideflaggor och högern är arg för att det är Prideflaggor bland militärer.
De är tramsiga, men ska omedelbart omfamnas av Pride den dagen de engagerar sig för HBT-rättigheter, oavsett vad de tycker om annat.
Det är så vi vinner.
